Erik Anners 14 materialet inom varje område inklusive dess historiska bakgrund för att kunna se de inbördes tekniska sambanden. Och det är bara han somkan det. Därmed är inte sagt att rättshistoriker, som saknar juridisk utbildning, inte kan göra framstående insatser. Men då måste de göras på forskningsområden, där andra specialiteter än den juridiska fackmannautbildningen är avgörande. Det finns en mångfald exempel på sådana insatser, som varit oumbärliga. Man behöver bara tänka på den romerskrättsliga interpolationsforskningen eller den likaså främst på filologiska specialkunskaper byggda textetableringen och texttolkningen av de europeiska medeltidslagarna, för att förstå hur viktiga sådana insatser har varit och är. Likaså erbjuder rättsfilosofin och över huvud taget den idérättshistoriska forskningen uppgifter, där de juridiskt-tekniska kunskaperna är av mindre betydelse än den idé- och lärdomshistoriska skolningen. Därtill finns det områden inom den offentliga rättens historia, t.ex. statsrättshistorien och förvaltningsorganisationens historia, där de allmänhistoriska kunskaperna, framför allt i politisk historia, är viktigare än de juridiska fackmannainsikterna. Inom vår rättshistoriska forskning utgör Karl Gustaf WestMANS och Gösta Hasselbergs förnämliga forskningsresultat vittnesbörd härom. Det är också sant att rättshistorikerna, när de begrundar sina uppgifter som historiker, har anledning att tacksamt taga tillvara de metodkritiska framsteg, som görs inom den allmänhistoriska vetenskapen liksom inom den allmänna rättsläran. Till syvende och sist är det emellertid den gedigna kunskapen om rättskällorna, behärskandet av lagstiftning, doktrin och praxis från en gången tid, som är den avgörande förutsättningen för rättshistorikern som historievetenskaplig yrkesman. Uppfyller han inte det kravet, är han inte till mycken nytta för samarbetet med andra historiska forskningsgrenar. Ty vad han skall skriva om och stå till tjänst med är inte allmänhistoriska framställningar med rättskällematerial som illustrationer, utan själva rättsreglernas historia. Nu kan givetvis ingen människa uppfylla kraven på att ens i huvudsak behärska källmaterialet från den europeiska rättshistoriens olika perioder —redan det egna landets källmaterial är för stort för att rättshistorikern skall kunna någorlunda täcka det. Var och en får specialisera sig på det han har tycke och fallenhet för. I ett litet land som Sverige innebär detta att vi hittills aldrig haft en täckning av rättshistoriska specialister, som omfattat ens de centrala områdena av vårt eget lands historia. Vi lär inte få det heller — ens inom i lärdomshistoriens perspektiv överskådlig framtid. Så mycket mera angeläget ter sig då det internationella samarbete och särskilt det nordiska samarbete rättshistoriker emellan, som på det europeiska planet etablerades redan under 1950-talet och på det nordiska i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=