291 Den offentlige försvararen förmån till att dölja sanningen eller inveckla eller fördröja rättegången. Särskilt beträffande dessa typer av biträdesuppdrag var det enligt beredningen angeläget, att de tilltalade anlitade sådana ombud, som genom redbarhet och skicklighet var lämpade för uppdraget. En viss prövningsrätt borde förbehållas domstolen.^^^ Redan i denna del kan således i förhållande till utländsk lagstiftning en restriktiv inställning från beredningens sida spåras. Den har sin förklaring i den ovan relaterade allmänna skepsis till de svenska sakförarna, som rådde, och var således ej riktat mot den tilltalades prerogativ rörande rätt till biträde.^®^ Denna skepsis var föranledd av att det i vårt land —till skillnad från förhållandena ute i Europa — rådde en fördom, att det var närmast vanhedrande att uppträda som fullmäktig eller biträde åt den tilltalade i brottmål: »Denna fördom har åter haft till följd, att sakförare med större anseende i allmänhet ej gerna velat sysselsätta sig med dylika mål, hvilka derföre oftast fallit i händerna på personer, som för uppdraget varit allt annat än lämpliga. Ändamålet med brottet är dock uppenbarligen icke, att detta skall skydda brottet utan oskulden och i sin mån medverka till sanningens uplysning och skipandet af lag och rättvisa. Så uppfattadt och på ett rättskaffens sätt utöfvadt, är detta kall i hög grad aktningsvärdt.» Men lagberedningens regler till skydd för den tilltalades försvar var också i jämförelse med de utländska närmast rudimentära. Den enda situation, då en offentlig myndighet skulle gå emellan och anskaffa biträde åt tilltalad var, om den tilltalade var häktad och anmälde behov av biträde, men icke själv kunde föranstalta om anskaffande härav, eller då han på grund av minderårighet, sjukdom eller annan orsak hade samma behov. Häktad person fick ej anlita annan sakförare än offentlig sakförare eller annan, som av domstolen särskilt godkänts som lämplig för uppdraget ifråga. I överrätterna blev dock genom reglerna om sakföraretvång den tilltalades försvar obligatoriskt. Här skulle några av de där anställda offentliga sakförarna bevaka och utföra de häktades talan i dit fullföljda mål.^®® Om häktad anmält vad mot domen och ej själv ville anskaffa fullmäktig till sin talans bevakande och utförande i hovrätten, skulle vadehandlingarna (vadebevis och vadeinlaga) insändas till advokatfiskalen så tidigt, att det kunde uppdragas åt någon av de i hovrätten som ombud för häktade särskilt anställda hovrättssakförarna att bevaka den häktades talan vid förhandlingsdagen i hovrätten. Jfr NLB Del 1, Kap. XVII § 5. NLB Del 1, s. 263. Jfr lagberedningens motivering s. 263. ‘96 NLB Del 1 s. 263. 1»^ NLB Del 1, Kap, XVII § 6, jfr s. 264. NLB Del 1, Kap. C. XVII § 12. Den sakförare, som erhållit ett sådant uppdrag, ägde utan vidare fullmakt föra den tilltalades talan i hovrätten. NLB Del 3 Kap. XI § 8. — Jfr därvid hovrätts103 196 197 199 193 195 199
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=