Kjell å. Modéer 290 frambära, skyldra som sakförare hos landets förnämsta domstolar». Beredningens förslag blev, att offentliga sakförare skulle inrättas i övermen införandet härav villkorades av muntlighetsprincipens 186 instanserna, genomförande i överrättsförfarandet.^®'^ Parternas skyldighet att själva ombesörja framläggandet för domstolen av det från underrätten insamlade skriftliga materialet vid muntlig förhandling i överrätten motiverade å andra sidan varför reformen endast avsåg överrättsförfarandet. Till offentlig och muntlig förhandling skulle ej någon annan få anlitas som sakförare än den, som dels hade fullgjort de prov, som erfordrades för behörighet att utöva domarämbete, och dels blivit särskilt anställd vid domstolen för att utöva aktuellt sakförarskap. Vid överrätterna föreslogs således infört såväl advokattvång som advokatmonopol och en advokatkorporation efter utländska förebilder.^®® De vid hovrätterna verksamma sakförarna skulle utses av hovrätten och erhålla benämningen hovrättssakförare, de vid H. D. av Konungen och benämnas revisionssakförare. Sakförarna föreslogs indelade i två klasser; förutom de offentliga sakförarna skulle också finnas enskilda sakförare. För båda kategorierna stadgades allmänna villkor. De offentliga hade dock en starkare ställning, bl.a. genomatt de i överrättsprocessen hade en monopolställning. Även när det gällde att reglera den tilltalades rätt till försvar i brottmål föll beredningen i mycket stor utsträckning tillbaka på de gällande svenska reglerna inom området. Det gällde inledningsvis även fullmäktigereglerna. I ringa brottmål fick den tilltalade, som tidigare, svara genom fullmäktig 190 Om den åtalade gärningen däremot var belagd med dödsstraff eller straffarbete, skulle den tilltalade svara personligen.^®^ Beträffande den tilltalades rätt att anlita biträde i rättegången ville lagberedningen modifiera den gällande regeln i RB 15: 1,^®- och medge rätt för den tilltalade att använda det biträde, han ansåg vara av nöden. Domstolen borde dock kunna kontrollera, att den tilltalade inte använde och missbrukade denna 189 Att dylika sakförare ej infördes i underrätterna bottnade bl.a. i de anmärkningar, som gjorts mot förslagen tidigare, då de aktualiserats genom riksdagsmotioner under 1860- och 1870-talen. —NLB Del 1, s. 265 f. —Jfr härom ovan s. 261 ff. »8" NLB Del 2, s. 69. 188 vid hovrätterna verksamma sakförarna skulle utses av hovrätten och erhålla benämningen hovrättssakförare, de vid H. D. av konungen och benämnas revisionssakförare. NLB Del 1 Kap. XVII §§ 16—25. *8® Bomgren: Det svenska advokatväsendet, s. 162. »»« NLB Del 1 Kap. XVII § 31. Om den tilltalade däremot mot borgen eller eljest genom domstolens beslut försatts på fri fot, ankom det på domstolen att — om den tilltalade en gång personligen svarat i målet — tillåta fullmäktige »utan hinder för målets utredande», likaså i överrättsprocessen vid ändringssökande och skriftligt svaromåls avgivande. — NLB Del 1, Kap. XVII §§ 2 och 4. **- Detta stadgande innefattade »en onödig och med nutidens humanare åskådningssätt ej öfverensstämmande hårdhet». NLB Del 1, s. 263. 186 191
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=