Den offentlige försvararen 289 Lagberedningen använde sig således av advokatfrågan som ett slagträ dels för att kunna avföra jury-institutionen från reformdebatten och dels för att avvisa tanken på ett obligatoriskt offentligt försvar för den tilltalade i första instans. Med andra argument kom lagberedningen därigenom i realiteten att föreslå en rättslig ställning för den tilltalade som överensstämde med den som lagkommittén och gamla lagberedningen tidigare föreslagit. De svenska sakförareförhållandena var den mörka fond, mot vilken lagberedningen diskuterade advokatfrågorna i allmänhet och försvararefrågorna i synnerhet. Beredningen underströk noga, att de utländska vid jurydomstolarna verksamma advokaterna vanligen hade nedlagt ett ärligt och djupgående arbete, innan de redovisade detsamma i »de mer eller mindre lyckade offentliga vältalighetsproven». Dessa var, menade man, ett utslag av nationellt »skaplynne». Viktigare än den yttre formen var ju »den inre halten i juridiskt och moraliskt hänseende», och i dessa avseenden var beredningen beredd att ge ledamöterna i de auktoriserade sakförarekårerna ett högt betyg. Den pekade också på, att domarkårerna på kontinenten i stor utsträckning rekryterades från advokaternas led, och att dessa ansågs »gagneliga och oumbärliga» samt åtnjöt ett högt socialt anseende. Riktades därefter intresset till de svenska förhållandena, så kunde beredningen konstatera, att det svenska sakförareväsendet erbjöd »en verkligen sorglig anblick». Den kritik, som beredningen levererade mot sakförarna, är välkänd.^®'* Här skall endast fastslås, att beredningen fann, att grunden till de svenska missförhållandena bl.a. fanns i det förhållandet, att domstolarna i icke tillräcklig utsträckning beaktat gällande regler om behörighetskrav för fullmäktig och biträde (RB 15:2). Sakförareyrket hade blivit missaktat för att friheten att välja ombud hade missbrukats. Den svenska allmänheten kände knappt till andra sakförare »än de i bästa fall tvetydiga personer, som med en betecknande benämning kallas »bränvinsadvokater», konstaterade lagberedningen och fortsatte: »Det är hög tid, att något göres för att bringa denna verksamhet från de afvägar, på hvilka den förirrat sig». Muntlig process föreslogs av beredningen i väsentlig mån genomförd i samtliga instanser.^®^ I underrätterna behövde parterna icke nödvändigtvis anlita ombud, menade beredningen. Men vid den muntliga handläggningen i överrätterna krävdes ombud. Advokattvånget motiverades med att »friheten att välja sakförare icke med något fog (kunde) fordras utsträckt ända derhän, att sådana personer, som knappast kan läsa de skrifter, de Jfr ovan s. 258 f. Se härom bl.a. Bomgren: Det svenska advokatväsendet, s. 159 ff. Det muntligt-protokolloariska systemet skulle behållas i underrätten, i överrätterna skulle muntliga förhandlingar införas. NBL Del 2 s. 30 och 36 ff. 183 163 185 19
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=