Kjell Å. Modéer avvisa en introduktion av denna form av straffprocess var det, förutom en redovisad skepsis mot inappellabla avgöranden i första instans och övriga processuella argument,i första hand praktiska förhållanden, som avgjorde ställningstagandet. Genom det koncentrerade, muntliga förfarandet och omedelbarhetsprincipens tillämpning i juryprocessen krävdes nämligen, att »qvalificerade organer för åtalet och försvaret» inrättades. Nya lagberedningen hade en mycket kritisk inställning till advokaternas roll i dessa processer i utlandet.^®® »Advokaten använder der hela styrkan af sin öfverlägsna skicklighet och menniskokännedom för att inverka på omdömet hos personer, som, huru rätttänkande de än må vara, dock i regeln icke såsom den lagfarne yrkesdomaren ega nog erfarenhet och insigter för att skilja skenet från verkligheten. Kännedomen härom synes i allmänhet innebära en stark frestelse för advokaten att missbruka sin öfvermagt till att leda jurymännens öfvertygelse ensidigt i den rigtning han förfäktar. Ehuru faran derför i viss mån motverkas genom den kritik, som motsidan utöfvar, qvarstår dock alltid såsom en olägenhet, att båda sidorna, under bemödandet att inverka på lekmansdomarena, söka öfverbjuda hvarandra i ensidighet och öfverdrifter». Skulle sakförarverksamheten kunna bibehållas och vinna anseende, så skulle icke »den svulstiga och lidelsefulla afart af vältalighet, hvaraf man någon gång får höra prof, t.ex. vid brottmålsdomstolarne i Paris» utgöra någon förebild.Å andra sidan hade erfarenheterna från de utländska jurydomstolarna givit vid handen, att »den tilltalades rätt och trygghet ovillkorligen fordra att en skicklig och pålitlig sakförare ställes vid hans sida». Beredningen kunde ej heller finna något undantag från denna regel i främmande rättssystem, och ifrågasatte starkt, att vi skulle kunna tillgodose det behov av rättsliga biträden till de tilltalade, som ett genomförande av en juryreform i vårt land fordrade. Valde man i stället en appellprocess, skulle man kunna avstå från ett »väl stundom önskvärdt men af antydda orsaker icke ovilkorligen nödigt» formellt försvar i första instans och för de fall, då »behofvet undantagsvis yppas» skulle domstolen icke utan alltför stor svårighet kunna förordna biträdet ifråga. Se härom NLB Del 3 s. 28 ff. 180 NLB Del 1, s. 66. 181 Jfr ang. brottmålsförhandlingarna i Paris: Uppström: Utdrag af en reseberättelse, s. 551; »Ingenstädes tages mera konst och vältalighet i anspråk för att belysa mörkare tilldragelser, och likväl huru tvifvelaktigt är ej värdet af denna täflan mellan domare, åklagare och försvarare att öfverbjuda hvarandra med alla slags retelsemedel för att för sig vinna det profana element, hvars oui eller non bestämmer, om rättens fordringar skola gäckas eller uppfyllas. Då emellertid embetsställningen utgör den starkare moraliska hållhaken, går alltför ofta defensorn, som ej skyr någon kränkning af sanningens och rättens grundsatser, segrande ur striden. Juryns verdict medger obesväradt circonstances attenuantes, der man får leta väl för att finna någon». — Försvarsadvokaternas möjligheter att dupera juryn framhölls även av senare svenska processualister. Ex.vis Johannes Hellner: Minnen och dagböcker, Sthlm 1960, s. 174 ff. 182 NLB Del 3 s. 42. 288 182
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=