287 Den offentlige försvararen smältning av processformerna redan förberedd. Vårt land var mest ägnat för det »medelvägssystem» vi redan tillämpade. Beredningen kunde inte tillstyrka ett utbyte av detta »mot ett annat möjligen mera vetenskapligt men för oss mindre ändamålsenligt» system. Lämpligen kunde man genomföra en formell ackusatorisk straffprocess, med åklagare och tilltalad i en kontradiktorisk förhandling, och också låta åklagaren, jämte polismyndighet och en från förfarandet i övrigt skild undersökningsdomare verkställa en förberedande extrajudiciell undersökning. Men huvudförfarandet skulle utgöra en av statens båda organ åklagare och domare fortsatt genomförd rannsakning om, vad som var sant ifråga om den åtalade gärningen och »de på målets bedömande i övrigt inverkande omständigheter» och där »i möjligaste måtto» domarens opartiskhet bevarades.^’® Åklagaren fick också i den förberedande, extrajudiciella, förundersökningen väsentliga uppgifter, som tidigare legat på domstolen. Han skulle leda efterspaningen, samla och ordna bevis och formulera åtalet, samtliga uppgifter skulle dock kontrolleras av domstolen. Vid utarbetandet av ett kontradiktoriskt process-system var det samtidigt angeläget att tillvarataga den tilltalades rätt. Nya lagberedningen koncentrerade sig därvid på det materiella försvaret av den tilltalade. Åklagaren, eller den s.k. statssakföraren, hade icke bara »rättighet utan äfven plikt» att i förekommande fall »uttryckligen hemställa om den tilltalades frikännande eller framhålla hvad som kan lända till ett mildare bedömande af hans handlingssätt». En motsvarande skyldighet hade också domaren, men beredningen fann med rätta, att det ej var tillräckligt att lägga försvaret enbart på åklagare och domstol. Det krävdes »en ytterligare garanti för sanningsforskningens objektivitet genom att tillåta användandet af särskildt biträde vid försvaret».^’® I möjligaste mån, menade dock beredningen, att den tilltalade skulle kunna erhålla »allt skäligt understöd» från domare och åklagare även när det gällde att anskaffa bevis till den tilltalades förmån. Vidare skulle han kunna erhålla biträde i övrigt från myndigheter och enskilda. Beträffande den offentliga försvararen som förekom i utländska straffprocess-system utsädes endast, att »staten, i hvad på den ankommer, sörjer för tillhandahållandet af dylikt biträde, när den tilltalade ej sjelf kan gå i författning omanskaffandet deraf».^^^ Mot bakgrund av den omfattande diskussion, som förts både i vårt land och i utlandet om jury-institutionen,^'^^ kom lagberedningen att tämligen omfattande diskutera denna fråga. När lagberedningen fastnade för att NLB, 3:e delen, s. 20 ff. NLB, 3:e delen, s. 21. NLB, 3:e delen, s. 22. Om den tidigare diskussionen, se Örbom: öfversigt s. 63 ff och 123 ff samt Montan: Reformarbetet s. 40 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=