285 Den offentlige försvararen åklagare» gjorde behovet av en försvarare mindre kännbart, likaså avsaknaden av en jury i vår processd®^ Grenanders framställning utgjorde inte någon plaidoyer för en reform, den konstaterade endast de lagliga förutsättningarna för inkvisitionsprincipens tillämpning, och denna princips användning i den dåvarande svenska brottmålsprocessen. Till helt motsatt slut kom justitieombudsmannen N. A. Fröman i anledning av ett åtal, han låtit väcka mot rådstuvurätten i Kristinehamn 1881d®® Rådstuvurätten hade, enligt JO utan laga skäl, i november 1881 i tio dagar hållit en kvinna (Stina Cajsa Olsdotter) i fängsligt förvar. JO förlorade detta mål i HD 1882.^®^ Fröman såg HD:s ogillande av hans åtal som ett bevis för, att den ackusatoriska principen, förhandlingsprincipen, vunnit insteg i vårt land och detta utan att denna processordning hade stöd i vår lag. JO ansåg, att det för denna processforms tillämpning fordrades, »såsom ett oeftergifligt vilkor, något, som i vårt land ej finnes, nemligen en sådan anordning, att hvarje för brott häktad och tilltalad person har rätt att, på det allmännas bekostnad, erhålla biträde inför Rätten af en lagkunnig försvarare». Rättsfallet visade att utan en försvarareinstitution innebar processordningen »ögonskenligen de största faror för den personliga friheten». Fröman fortsatte: »En reform eller ny uppfattning af gammal lag, så välgrundad och ändamålsenlig den i och för sig må anses, kan sålunda, när den kommer före sin tid och utan att de för den nödiga förutsättningar förefinnas, medföra följder, som ur mer än en synpunkt kunna vara betänkliga». Rättsfallet hade därutöver visat att om en domstol kunde hålla en person i häkte p.g.a. misstanke för ett brott — vars verklighet ej var på ett tillfredsställande sätt ådagalagd — utan att domstolen gjorde sig mödan att närmare utreda förhållandet, fastän sådant kunnat försiggå »med den allra minsta grad af omtanke och besvär, så hade man öppnat en farlig dörr». JO menade, att det fanns risk för att andra domstolar nu skulle följa exemplet och denna farhåga fick honom att rikta sig till den sittande lagberedningen, och kräva att denna skulle i samband med utarbetandet av förändringar i vår rättegångsordning »somaf omständigheterna kraftigt påkallas, vara betänkt på anställande af lagkunniga försvarare i rättegången biträda för brott häktade och tilltalade personer». Både från rättsvetenskapsmännens och den praktiske juristens synvinkel 168 Grenander: Om inkvisitionsprincipens tillämpning i nu gällande svenska rättegångsordning i brottmål. Sthlm 1879, s. 20 f. — I överarbetat skick tryckt i Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning Ärg. 20, Sthlm 1883, s. 1 ff. Fallet redovisat i Justitieombudsmannens Embetsberättelse, afgifven vid lagtima riksmötet år 1883, Sthlm 1883, s. 28 ff. NJA I 24.11.1882. B nr 757. Justitieombudsmannens Embetsberättelse 1883, s. 45 ff. 165 166 168
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=