Kjell å. Modéer Han framhöll en av inkvisitionsprocessens konsekvenser, nämligen att det —med undantag av den bristfälliga regeln i RB 15:1 — ej fanns någon försvarare »af statsmakten anordnad till den anklagades biträde, vare sig i fråga om hvad som hörer till bestämmande af sjelfva factum, af brottets rätta natur, af tillräkneligheten eller ock straffmåttet». En förändring av brottmålsprocessen tillhörde enligt Naumann de »nödiga» reformerna i svensk lagstiftning. Från cirka 1880 företräddes den processrättsliga doktrinen i vårt land främst av Ivar Afzelius. Han var fr.o.m. 1879 e.o. professor i processrätt i Uppsala och kom under 1880-talets första år att knytas till lagberedningen. I första hand var Afzelius civilrättsprocessualist, och han kom i denna del att utföra ett förtjänstfullt arbete inom beredningen.^®^ Afzelius företrädde dock även tanken på en reformering av straffprocessen. Det framgår ex.vis av hans inlägg i debatten c:a 25 år senare^®- och av det positiva omdöme, han gav den österrikiske processualisten J. Glasers stora arbete »Handbuch des Strafprozesses» 1883, som han anbefallde de svenska juristerna som läsning inför den förestående reformen. En annan representant för den processrättsliga doktrinen vid denna tid var Ivar Afzelius’ nästkusin, v. häradshövdingen (från 1878 sekreteraren i lagutskottet) Birger Kristoffer Grenander; de var befryndade genom sina mödernefränder inom familjen Richert. Grenander hade 1877, dvs. samma år som Afzelius, disputerat i Uppsala.^®^ Den provföreläsning, han höll i december 1878 inför juridiska fakulteten i Uppsala, behandlade inkvisitionsprocessens tillämpning i den då gällande rättegångsordningen i brottmål. Den offentlige försvararen behandlade han därvid endast översiktligt. Han konstaterade, att en dylik utsågs ex officio både i Tyskland och Frankrike och förklarade att anledningen till, varför den tilltalade i Sverige så sällan begagnade sig av rättegångsbiträde, var bl.a. att just det inkvisitoriska förfarandet fortfarande användes vid våra domstolar. Det materiella försvaret tillgodosågs av domaren, och »en icke juridiskt bildad Christian Naumann: Några kortfattade betraktelser rörande de nödigaste reformer i vår svenska civil- och kriminallagstiftning. Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Ärg. 7, Sthlm 1870, s. 6. Den straffprocessuella delen bearbetades närmast av det dåvarande hovrättsrådet örbom, som sommaren 1880 reste till England, Tyskland och Frankrike för att studera »rättegången i brottmål samt domstolarnas inrättning och arbetsmetoder», öfversigt etc. NJA II 1882 Nr 2 s. 5. 1906 års riksdag. FK protokoll Bd 1 nr 23 s. 11. —Hans bild av den dåtide svenske inkvisitionsdomaren är betecknande; han liknade honom vid »jägaren, som följer haren på spåren. Han skall först följa den tilltalade och försöka taga honom fast. Sedan skall han taga honom i försvar och så döma honom.» 1904 års riksdag. FKprotokoll Bd 2 nr 43 s. 25. NJA II 1883 Nr 11. Om Grenander: K. G. Odén: östgötars minne, Sthlm 1902, s. 609 f. K. G. Westman: Juridiska doktorer vid Uppsala universitet 1629—1929, UUÄ 1929: 1, s. 17. 284 160 163 160 163 164
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=