Kjell å. Modéer Förutomvid ovan angivna tillfällen, då lagen föreskrev, att offentlig försvarare skulle utses (beskikkelse af offentlig forsvarer) föreskrev § 102, att offentlig försvarare efter ansökan av en misstänkt skulle utses, om det var nödvändigt på grund av »Tilfasldets sasregne beskaffenhed» och den misstänkte var »uformuende til at antage Forsvarer paa egen Bekostning». Den misstänkte hade rätt att själv välja sin försvarare. Den försvarare, som den misstänkte själv valt, utsågs som offentlig försvarare, om inte omständigheterna gjorde det »utilraadeligt». Fiörde försvararen till de för rättskretsen antagna försvararna, kunde han därutöver utan särskilt förordnande tjänstgöra som offentlig försvarare. (§ 107 2 st.) Hade den misstänkte å andra sidan antagit en privat försvarare, behövde icke någon offentlig försvarare utses såvida det inte ansågs nödvändigt för den misstänkte.^^^ Genom att man i Norge hade ett etablerat advokatstånd möjliggjordes reformen på ett smidigt sätt. Regler hade uppsatts om vilka, som skulle kunna verka som valda (frivilliga) och utsedda försvarare. Beträffande de valda försvararna gällde att vid hoiesteret fick bara hoiesteretsadvokater användas som försvarare (§ 103 2 p.). Vid de övriga underrätterna kunde envar sakförare och, efter rättens tillåtelse »en anden uberygtet og til hvervet skikket Mand (eller Kvinde) benyttes» (§ 103). De utsedda försvararna skulle däremot tagas bland en av kungen därtill utvald krets av män, som för hoiesteret skulle vara hoiesteretsadvokater, och vid andra rätter kunde vara antingen sakförare eller andra till värvet skickade män (§ 104). Varken beträffande de valda eller de utsedda försvararna förelåg något oeftergivligt krav på rättskunskap.^^^ Förekom flera misstänkta, hade envar av dem självständig rätt att välja försvarare. Beslutet om samma person kunde vara offentlig försvarare för flera misstänkta fattade rättens ordförande (§ 105). Även den norska lagen innehöll avslutningsvis omfattande regler rörande försvararens rättigheter och plikter i processen och rörande den offentlige försvararens rätt till skälig ersättning av statsmedel för sitt arbete. Storleken av ersättningen fastställdes av rätten (§ 111). Frikändes den misstänkte, skulle det offentliga svara för hans försvarskostnader (§ 455).^^^ 282 153 rörande förseelser samt i mål, där föreläggande utfärdats jml 377 §. — Hagerup, a.a., s. 249 f. "5® Hagerup, a.a., s. 250 f. Hagerup, a.a., s. 252 f. Hagerup, a.a., s. 255. 154 Imidlertid siger det sig selv, at man ikke lettelig vil kunne finde andre end dem, der ved juridisk Examen har bevist saadan Kyndighed, skikkede til Hvervet». 155 — » Hagerup, a.a., s. 262 ff. Hagerup, a.a., s. 265.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=