Den offentlige försvararen 281 och med under honom lydande statsadvokater. Anklagelseprincipen hade konsekvent genomförts genom att åtalet i dess helhet »uteslutande beror af åklagaren utan någon hufvudförhandlingen föregående domstolspröfning af åtalens befogenhet». Till skillnad från den i Sverige då tillämpliga legalitetsprincipen, enligt vilken åklagaren skulle åtala varje förseelse, som kom till hans kännedom, förutsatt att den enligt strafflagen är lagd under allmänt åtal, ankomdet här på åklagaremakten att i vissa fall pröva åtals lämplighet, den s.k. opportunitetsprincipen. Reformen förutsatte dock en kompetent åklagaremakt. Detta problemhade lösts genom att statsadvokaterna utsågs bland landets mest framstående rättsbildade sakförare. Norge hade — till skillnad från Sverige —ett välutvecklat och rättsbildat sakförarestånd. Juryloven har därför också väl kunnat sörja för den tilltalades försvar. Enligt den norska lagen skulle, i de flesta fall där den tilltalade icke själv sörjt för sitt försvar, rättens ordförande förordna en »officiel försvarare» för honom. Han var således inte enbart berättigad utan skulle erhålla rättsligt biträde i rättegången. Biträdet erhöll ersättning för sitt arbete av allmänna medel. Den norska lagstiftningen berättigade i likhet med den tyska StPO och det danska lagförslaget den misstänkte (den sigtede) försvar på varje steg i straffprocessen. Det behövdes således icke åtal, att parten var tilltalad, för att försvaret skulle erbjudas honom (§ 99). Enligt jurylagen hade den misstänkte rätt att få bistånd av en försvarare på varje steg av utredningen (Forfolgningen). Men det var dessutom i vissa fall nödvändigt, att en försvarare utsågs till honom (§ 100).^^® Redan vid förundersökningen kunde särskilda omständigheter påfordra, att försvarare utsågs. Sådana omständigheter var, att vittnen hördes eller granskades, vilka kunde antagas bli åberopade som bevis vid huvudförhandlingen (§ 100, 2 st.), att den misstänkte hade blivit utesluten från ett rättsmöte för att det fanns grund för att undersökningens ändamål annars motarbetades, eller att rättsmöte föregick inför lyckta dörrar (§ 100, 4 st., jfr § 278, 3 st.).*^“ För huvudförhandlingen och bevisupptagningar för denna, var regeln den omvända. Då skulle —om den tilltalade icke själv valt en försvarare — en dylik av rätten utses, såvida inte något särskilt angivet skäl förelåg (§ 100, 1 st. och § 101). Undantagen från denna huvudregel var få.^®^ 151 »Lagen går härutinnan längre i sin omsorg för den tilltalade än den flesta andra lagstiftningar». Staél von Holstein, a.a., s. 23. Däremot fanns inte motsvarande bestämmelser beträffande den militära straffprocessen. Enligt denna hade den misstänkte icke någon självständig rätt att få nyttja försvarare —Hagerup: Den norske Straffeproces, 2 uppl., Kristiania 1904, Bd 1 s. 247 f. Hagerup, a.a., s. 248 f. Hagerup, a.a., s. 249 f. Bl.a. om saken hörde under meddomsrätt och den misstänkte erkänt gärningen, och således kunde avgöras av förhörsrätt, skulle ej försvarare utses, ej heller i mål 148 149 150
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=