Kjell å. Modéer till stor del hans verk, att lagen blev användbar.^^^ Kommissionen var färdig med sitt arbete 1885. Efter överarbetning antog stortinget Lov om rettergangsmaaden i Straffesager 1 juli 1887. Unionskonungen Oscar II önskade endast bevilja motiverad sanktion av jurylagen med hänsyn till de befarade stora kostnaderna för reformens genomförande, men avstod härifrån, sedan han funnit, att han ej fick stöd för sin åtgärd. 1887 års norska lagstiftning, som började tillämpas 1.1.1890, blev den första straffprocesslagen i Norden, som förverkligade de kända reformprinciperna och därigenom fick Norge en lagstiftning, som harmonierade med de kontinentala processlagarna. Trots att den nya lagen fastslog de viktiga principerna omomedelbarhet, muntlighet och offentlighet, blev den primära reformen det av norrmännen accepterade jurysystemet; lagen kom också att kallas för »Juryloven». Den aktuella domstolen med jury var lagmansrätten, vars jurisdiktionsområde var lagsognen, i regel identisk med amtet. Det fanns 17 lagsogner i Norge. Lagdömet, som var lagmannens verksamhetsområde, bestod av flera lagsogner. I varje lagsogn dömde lagmannen med två bisittare, som förordnades för varje sogn. Juryn eller lagrätten bestod för varje ting av 26 lagrättsmän och 2 »varam^end» (suppleanter). Efter uteslutning återstod 10, som skulle utgöra jury i målet; således en mindre jury än den normala (12 st.). Vid lagmansrätten upptogs de grövsta brottmålen, dvs. mål angående brott, som kunde medföra strängare straff än tre års fängelse, med undantag av grov stöld och inbrott, samt mål angående försök beträffande sådana brott.Enmellaninstans var meddomsrätten, som bestod av lagfaren domare som ordförande och meddömande lekmän. Meddomsrätten upptog de mål, som ej löd under lagmansrätten, dvs. statistiskt sett merparten av brottmålen. Den lägsta instansen var jörhörsrätten, som i första hand var en undersökningsdomstol, men även kunde avgöra mål rörande erkända gärningar, som hörde under meddomsrätten, om den misstänkte samtyckte härtill. I reformen låg också — för genomförande av anklagelseprincipen — en helt utbruten åklagareorganisation. Efter fransk och tysk-österrikisk förebild skapades en åklagareorganisation under ledning av Riksadvokaten Om processreformens förhistoria: B. Getz og Fr. Hagerup: Straffeprocesloven, Kristiania 1890, 2 uppl. s. VII ff. F. Hagerup: Den norske Straffeproces, Bd 1, 2 uppl. Kristiania 1904, s. 53 ff. — O. W. Staél von Holstein: Om Rättegångsreformen i de nordiska länderna, (Särtryck ur Nordisk tidskrift 1892), s. 13 f och 19 f. 1^® Oscars negativa reaktion på lagens antagande se: Nils F. Holm (utg.): Oscar II: Mina memoarer II, Sthlm 1961, s. 132 ff. Närmare om den norska jurylagen: Francis Hagerup: Den norske Straffeproces, Christiania 1892. Stael von Holstein: Om rättegångsreformen, s. 20 ff. Hagerup, a.a., s. 114 ff. 280 145 146
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=