Den offentlige försvararen 279 justitiesaker, dvs. de mål, som behandlades i krimiiialprocessens form.^^^ I de offentligrättsliga politiärendena kom, liksom i Danmark, försvarare endast att utses med rättens samtycke. Hade försvarare utsetts, erhöll referenten i målet ställning som åklagare. År 1845 föreslog nitton stortingsrepresentanter, att stortinget skulle anmoda regeringen att tillsätta en kommission med uppgift att undersöka möjligheten att få en straffprocessordning med jury införd i Norge. Denna begäran avslogs av stortinget,^^- men 1851 enades stortinget i samma fråga och hemställde hos regeringen, att en processlagkommission skulle utses. Denna kommission, som utsågs 1853, kom ej att få någon betydelse för det fortsatta arbetet med processreformen. År 1854 hade nämligen stortinget utsett en egen kommission, som fick utarbeta en ny lag om straffprocessen. Denna kommission, den första parlamentariska jurykommissionen, framlade sitt förslag för stortinget 1857. Förslaget antogs också, men det nekades kunglig sanktion. Regeringen tillsatte därefter en ny kommission, vars förslag icke kom att leda till reformlagstiftning. Ett resultat av detta kommissionsarbete blev dock den ovan nämnda lagen 17.3.1866, men juryfrågan var tillsvidare avförd från reformprogrammet. På 1870-talet gick debattens vågor höga i Norge »om jurysystemet, mot juristherravälde och ’formbiteri’» med advokaten och stortingspresidenten Johan Sverdrup som anförare. Han hade som medlem i stortingets lagutskott (justiskommitté) engagerats för frågan redan 1857 och han väckte nu på nytt frågan i stortinget 1881. Påföljande år tillsattes en ny kommission med uppdrag att utarbeta en ny lag om rättegången i straffsaker, grundad på jurysystemet (den andra parlamentariska jurykommissionen). Regeringen, som hade en önskan om att få in lekmännen som meddomare och ej som jurymän, hade satt in juristprofessorn Bernhard Getz som sakkunnig jurist i kommissionen. Denne kom visserligen att i ett separat lagförslag förorda meddomarsystemet, men jurysystemet kom dock att föreslås av kommissionen. Getz’ lojala arbete i kommissionen vann dock allmänt erkännande, och det var Lov 17.3.1866 om Forandringcr i Behandlingen af Strafsager. §§ 3—4. E. Morck: for Aaret 1866, Christiania 1867, s. 155. I andra hand yrkades, att resestipendier skulle utdelas till två sakkunniga, vilka skulle undersöka denna rättegångsform i främmande länder. Detta yrkande bifölls och de sakkunniga juristernas skriftliga reseberättelser utkom kring 1850. E. Aubert; Om mundtlig Rettergang og Edsvorne, Christiania 1849. O. Munch-Raeder: Juryinstitutionen i Storbritannien, Kanada och De forenede Stater i Nordamerika, 3 Bd, Christiania 1850—52. Love, Anordninger, Kundgjorelser m.m JoHS. Andenaes: Bernhard Getz. Store Navn i nordisk Retsvitenskap. Oslo 1973, s. 143 27 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=