Den offentlige försvararen 277 svarare och utsedda (beskikkede) försvarare. I första hand skulle den tilltalade själv ha möjlighet att välja försvarare. Domstolen skulle utse en offentlig försvarare endast i de fall »naar den Sigtede icke selv har sorget for sit Forsvar paa en saadan Maade, at ogsaa det Offentliges Interesse i Forsvaret derved maa anses for betrygget».*^^ När det gällde reglerna rörande de utsedda försvararna, så utgjorde även i detta avseende de tyska reglerna en förebild. Hade den tilltalade icke valt försvarare, när målet upptogs i landsrätten, skulle domstolen göra detta (1) i nasvninge-mål, (2) i mål där fråga rörande kvarstad av den tilltalades egendom aktualiserades eller (3) i övriga mål, när särskilda omständigheter fordrade, att en' försvarare utses (§ 48). Det lades i domarens skön att avgöra, när behov förelåg. I underrätten skulle försvarare utses endast om särskilda omständigheter påfordrade detta, vanligen dock endast på begäran och när den misstänktes förmögenhetsförhållanden var sådana, att han icke kunde gälda det uppkomna sakförarearvodet utan att sakna medel för sitt eget och för familjens underhåll eller för att kunna fortsätta sin näring.Varken Goos eller kommissionen ville gå så långt, att samtliga vid kollegialrätten/landsrätten anhängiggjorda brottmål skulle föranleda rätt till offentliga försvarare.^^^ Processkommissionen, som betr. reglerna rörande den tilltalades försvar var mera utförlig än Goos, föreslog, att försvararen skulle utses av rättens ordförande (§ 52). Till offentlig försvarare skulle utses ett lämpligt antal sakförare godkända av justitieministern.^^'* Det danska systemet skilde sig härvidlag från det kontinentala. Till försvarare i underrätten kunde justitieministern utse ett kompletterande antal sakförare »naar Begrasnsningen til Sagforere vilde medfore uforholdsmsessigt Besvser eller Bekostning» (§ 51). Det förelåg icke hinder för, att någon annan sakförare utsågs till försvarare, om den misstänkte begärde det, och det icke medförde kostnader för det offentliga (§ 51, 2 st.). Förslaget innehöll även vissa inhabilitetsgrunder (§ 52) och regler rörande försvararens rättigheter och plikter (§§ 55—57). Ytterligare ett tillägg gjordes av kommissionen efter tysk förebild. Det gällde regeln om rätt för den offentlige försvararen att erhålla ersättning av det offentliga för sitt arbete. Det var domstolen, som skulle fastställa denna ersättning efter arbetets betydelse och omfattning i samband med domen eller när försvararen avslutat sitt uppdrag (§ 58). Däremot intogs *31 Goos: Udkast 1873, §§ 32—35. Motiv s. 240. —Udkast 1875, §§ 44—47. *33 Goos: Udkast 1873 §§ 36—40. Udkast 1875 §§ 48—59. *33 Goos Udkast 1873. Motiv s. 246. Reglerna anknöt här till sagforerloven 26.5.1868 § 12, enligt vilken »udforelsen af offentlige og beneficerede sager forbeholdtes de af Kongen udnaevnte sagforere.» — Stephan Hur'witz: Den danske Strafferetspleje. 2 udg. Khvn 1949, s. 223. 134
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=