275 Den offentlige försvararen ej oförbehållsamt besvara frågan jakande, men han hävdade å andra sidan, att det ej fanns någon anledning låta de i 1796 års förordning givna reglerna endast äga tillämpning på de mål, där den misstänkte var fängslad. Det fanns ej heller någon grund för att vidhålla den angivna skillnaden i brottmål mellan delinkventmål och de övriga justitiemålen. Det allmänna borde utse en defensor för envar, som av det allmänna åtalades för brott enligt strafflagarna, vilka ej kunde hänföras till politiförseelser, förutsatt att den tilltalade själv inte ville eller kunde ombesörja sitt försvar. 0rsted framhöll dock, att frågan om utseende av en försvarare endast skulle vara obligatoriskt i de fall, där den tilltalade icke utnyttjat sin fakultativa möjlighet att utse en försvarare.^'^ År 1845 inrättades i Köpenhamn en »Criminal- og Politi-Ret», som övertog handläggningen av samtliga de brottmål, som tidigare handlagts av Hof- och Stadsrätten samt PolitiI samband därmed försvann den gamla skillnaden mellan de- 120 ratten. linkventmål och justitiemäl, genomatt det stadgades, att »politidirecteuren» i varje vid domstolen anhängiggjort mål, skulle förordna en defensor till den misstänkte (sigtede).^^^ De förändringar i processlagstiftningen, som blev ett konkret resultat av Februarirevolutionen 1848 ute på kontinenten, fick ett omedelbart nedslag i »Junigrundloven» 1849. I dess § 79 föreskrevs, att offentlighet och muntlighet »saa snart og saa vidt som muligt» skulle genomföras i det danska rättegångsväsendet. Jury (Na^vninger) skulle införas i de grövre brottmålen (missgärningsmålen) och i mål, som rörde politiska överträdelser. Den danska regeringen begärde 1863 och 1864 hos riksdagen, att en processreform skulle vidtagas, men först 1868 tillsattes en processkommission med ett tiotal medlemmar, av vilka de mest aktiva och verksamma var köpenhamnsprofessorerna Johannes Nellemanni processrätt och Carl Goos i straffrätt.^-'®Straffprocessen behandlades av Goos, somlade framett förslag härom 1872, vilket krävde »Gjennemforelsen af de Reformer, som Grundlovens Ord og Aand fordre». Förslaget trycktes i reviderat skick I de fall, då den tilltalade ej »faengslig er anholdt», kunde rätten avvakta med att utse en försvarare intill dess det kunde fastslås, att den tilltalade »icke paa anden Maade sel v besorger sig forsvaret». — Samma synpunkter framfördes senare av C. Goos: Den danske Criminal-Proces, Khvn 1888, s. 90 ff. Förordning 28.2.1845 ang. »Oprettelsen af en Criminal- og Politi-Ret i Kiobenhavn». Kolderup—Rosenvinge (udg.): Kongelige Forordninger og Aabne Breve etc. Bd 24, Khvn 1848, s. 355 ff. Jfr förordningen 28.2.1845 §§ 19 och 22. — I de offentliga politimålen förelåg dock ej denna möjlighet. Förordningen 28.2.1845, § 17. — Jfr dock Lov 14.6.1850. C. Goos: Den danske Criminal-Proces, s. 93. Jens FIimmelstrup—Jens Moller (udg.): Danske Forfatningslove 1665—1953, 2. udg., Khvn 1958, s. 69. Jfr 1866 års grundlag § 74. Himmelstrup—Moller, a.a., s. 122. Om dessa, se Troels G. Jorgensen: Tre professorer. Goos, Nellemann, Matzen. Khvn 1958. 120 122
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=