Erik Anners 12 historievetenskaperna som en lyxartikel. Vi har genomlevt en period där historielösheten och de kortsiktiga perspektiven på människor och samhällslivet i mycket präglat den allmänna kulturdebatten och statsmakternas syn på vilken forskning, som är samhällsnyttig och därför förtjänar att särskilt stödjas. I en sådan situation är det rättshistorikerns plikt att öppet säga ifrån att hans vetenskap är oumbärlig och att dess ställning och resurser måste utvecklas parallellt med den förstärkning man på längre sikt m.åste tänka sig beträffande vårt lands juridiska fakulteter. Just därför att rättshistorien är en rättsvetenskap riskerar man genom att icke tillräckligt utveckla dess resurser att lagstiftning och rättskipning — samhällets viktigaste styrmedel —blir mindre effektiva än de kan bli. Vill det sig riktigt illa kan man — som framgår av ovan förda argumentation beträffande fastighetsrättens historia — riskera en försvagning av rättssäkerheten. Vi skall inte tala om vad som skulle inträffa om rättshistoriens nuvarande knappa resurser och undervisningsutrymme ytterligare försämrades. Det är sant, följderna skulle uppträda endast steg för steg och på lång sikt sett. De skulle också länge vara omärkliga. Men förr eller senare skulle den dag komma då en allmän överblick över den svenska rättskulturens nivå jämförd med t.ex. våra nordiska grannländer och de rättskulturellt ledande staterna i Europa skulle ge anledning till bekymmer. Så långt om rättshistoriens karaktär och uppgifter som rättsvetenskap. Men ämnet är i ordets egentliga mening tvärvetenskapligt; det är samtidigt en historisk vetenskap. Vid en diskussion av dess uppgifter som sådan måste man emellertid hålla för ögonen dess tekniska aspekt. Rätten är i grunden en teknik för samhällslivets organisation, inomvilken det gäller att på en gång skapa arbetsfördelning och samarbete människorna emellan. De därvid uppkommna konflikterna måste lösas, och det är juristens uppgift att tillhandahålla tekniken härför. Med någon chargering skulle juristen kunna betecknas som en samhällslivets ingenjör och rättsvetenskapen som en teknisk vetenskap. Det betyder bland mycket annat att det är stor skillnad mellan att skriva allmän historia med rättskällor som material och att skriva rättshistoria. Det senare förutsätter de erforderliga tekniska, närmare bestämt juridiska kunskaperna. Endast den yrkesutbildade juristen kan behärska rättsordningens hela komplex av sinsemellan sammanhängande regler. För honom är det självklart att en rättsordning är en funktionell enhet, att regler frän till synes så skilda områden som offentlig rätt, civilrätt, straffrätt och processrätt har ett Inbördes sammanhang. För att taga ett exempel: det extinktlva godtrosförvärvets problematik är ingalunda uttömd genom ett ställningstagande till den civilrättsliga konflikten ägare—godtroende förvärvare. Vid det civilrättsliga bedömandet ställs ägarens rättssäkerhetsintresse
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=