Den offentlige försvararen 273 förhandlingen, medan förundersökningen helt låg i händerna på undersökningsdomaren, (StPO § 182). I denna del av processen hade således inkvisitionen i stort bibehållits.^®® Vid utarbetandet av StPO betonades dessutom nödvändigheten av att straffprocessen utformades så, att en självständig offentlig åklagaremakt och en försvarareinstitution tillskapades så att inte domaren skulle behöva sättas i den situationen att själv behöva agera åklagare resp. försvarare.^®® StPO föreskrev också en ovillkorlig rätt för den tilltalade att i varje stadium av förfarandet använda sig av en försvarare (StPO § 137).^*® Till försvarare kunde endast utses de vid tysk domstol tillåtna advokaterna och lärarna i juridik vid de tyska universiteten (Rechtslehrer an deutschen Hochschulen). Andra personer kunde endast med rättens tillåtelse utses som försvarare, vid fall av obligatoriskt försvar endast tillsammans med någon av ovan nämnda kategorier, som kompletterande försvarare (Wahlverteidiger) (StPO § 138). Obligatoriskt försvar (nothwendige Verteidigung) innebar, att försvarare ex officio skulle utses av domaren, om den tilltalade icke själv utsett någon försvarare. Ett sådant förordnande skulle ges även om det skedde mot den tilltalades uttryckliga vilja, och även om den tilltalade själv var rättsutbildad. Förordnandet skulle ges i samband med att huvudförhandlingen i målet började (StPO § 199 och § 140). Obligatoriskt försvar förekom i de mål, som togs upp i riksrätten som första instans eller i juryrätterna vid landsrätterna, vidare i mål, som togs upp vid landsrätten i första instansen, om den tilltalade var döv eller stum eller vid tidpunkten för förordnandet ej uppnått sexton års ålder (das sechzehnte Lebensjahr noch nicht vollendet hat) (StPO§ 140).^^^ Även i andra fall, både vid landrätten och vid amtsrätternas Schöffengerichte, kunde rättens ordförande utse en försvarare för den tilltalade, men i dessa fall lades således beslutet i domarens skön. (StPO 141 §). Det var också rättens ordförande, som valde och utsåg den offentlige försvararen. Hans val stod därvid mellan de sakförare, som hade sitt hemvist ». . . die Funktion des Untersuchungsrichters im Wesentlichen dieselbe geblieben wie in dem friiheren inquisitorischen Verfahren». E. Löwe: Die Strafprozessordnung fur das deutsche Reich etc. Mit kommentar. 2. Abdruck. Berlin 1879, s. 528. —Uppström: öfversigt af Straffprocessrätten, s. 24. Vargha: Die Verteidigung s. 291 f. — Betr. reformeringen av åklagaremakten, se Ernst Carsten: Die Geschichte der Staatanwaltschaft in Deutschland bis zur Gegenwart. Strafrechtl. Abhandlungen Heft 299, Breslau 1932, s. 42 ff. Löwe: Strafprozessordnung s. 448 ff. — Betr. försvararinstitutionen i StPO se även: Julius Glaser: Handbuch des Strafprozesses, Bd 2, Leipzig 1885, s. 220 ff. Jfr Uppström: öfversigt af straffprocessrätten s. 125. Hade åklagaresidan ansökt om, att en försvarare skulle utses, skulle domstolen förordna en försvarare inom tre dagar efter det ansökan framställts. StPO § 140 st. 2 nr 2 och st. 3. 109 110 18
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=