Kjell å, Modéer tvång återinfördes vid arrondisements- och appellationsdomstolarna, och parterna hänvisades till att anlita de advokater, avouéer, som var verksamma vid respektive domstol. Det gällde också i brottmålen, där försvaret skulle utföras av någon av de vid appellationsdomstolen eller inom dess domskrets verksamma advokaterna.®^ Endast för förfarandet vid assisdomstolen lämnade C. I. C. regler rörande en offentlig försvarare, conseil de 1’accusé.®® Det formella obligatoriska försvaret aktualiserades därför först inför jurydomstolen. När anklagelsekammaren hade beslutat, att en tilltalad skulle ställas inför domstol, och således tillställt honom det s.k. arrét de renvoi, förhördes han av ordföranden i assisdomstolen om den brottsliga gärningen, och samtidigt om vilken försvarare, han valt. Hade han icke utsett någon, skulle ordföranden utse en försvarare till honom (art. 294). Rättens ordförande skulle således endast utse en försvarare, om den tilltalade själv icke hade utsett någon. Försvararen var utsedd, innan juryn utsågs, och hade därigenom också möjlighet att i viss mån använda sig av den tilltalades rekusationsrätt (art. 401, 299).®^ C. I. C., som kom att framstå som ett mönster för reformsträvandena i andra länder under 1800-talet, blev under seklets senare decennier föremål för revision, såväl beträffande organisations- som förfarande-reglerna. 270 4.3. Tyskland-österrike Den straffprocessuella utvecklingen i Frankrike kom direkt att påverka förhållandena i Tyskland, i första hand i de preussiska Rhen-landskapen (Bezirk des Appellationsgerichtshofes zu Köln), i Rhein-Bayern och RheinHessen, vilka under Napoleons ockupation av territorierna från 1812 kom att tillämpa C. I. C. som recipierad partikularrätt. Den preussiske justitieministern övervägde redan 1816 att återinföra den preussiska äldre rätten i de västra Rhenlandskapen, men sedan en »Immediat-Justiz-Commission» hade insatts, som övertagit ledningen för justitiefrågorna i dessa länder, beslöt denna kommission 1819, att den franska rätten även fortsättningsvis Den tilltalade hade dock rätt att, med ordförandens tillstånd, använda en släkting eller vän som försvarare. C. I. C., art. 295. —Jfr Uppström: Om domstolarnas inrättning s. 142. ®® Det hindrade inte den tilltalade att vid de lägre domstolarna själv ombesörja en försvarare. Den tilltalade kunde också låta sig representeras av en fullmäktig vid polisdomstolarna (C. I. C. art. 152). Betr. det närmare förfarandet och försvararens inställning i processen, se Vargha: Die Verteidigung in Strafsachen, s. 229 ff. *- Se härom ex.vis Uppström: Tidskrift för lagstiftning etc. 1878, s. 549 ff. C. O. Montan: Om domstolsorganisationen i Frankrike. II. (Avtryck ur NJA II 1879—80), Sthlm 1880.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=