Den offentlige försvararen 269 4.2. Frankrike Den napoleonska code d’instruction criminelle (C. 1. C.) från den 17.11. 1808 var den straffprocessuella lagstiftning, som kom att ligga till grund för ett flertal europeiska länders reformlagstiftning inom detta område under 1800-talet. Anledningen härtill var, att denna straffprocesslagstiftning knäsatte viktiga principer om anklagelseprocess, om omedelbarhet och muntlighet och aktivt lekmannainflytande genom jury. C. I. C. avskaffade den anklagelsejury (Jury d’accusation), som — enligt engelskt mönster — hade införts genom revolutionslagstiftningen 1791 och vilken tidigare avgjort åtalsfrågan.®^ Liksom tidigare grundade sig den franska brottmålsprocessen på ett tvåinstansförfarande. Efter avslutad förundersökning, vid vilken den tilltalade saknade varje möjlighet att låta sig biträdas av en försvarare,®^ drogs de grova brottmålen inför en avdelning inom appellationsdomstolen, den s.k. anklagelsekammaren (chambre de mise en accusation), som beslöt om åtal skulle ske och om målet skulle hänskjutas till appellationsdomstolens brottmålsavdelning, assisdomstolen (Cour d’assises), som bestod av tre av justitieministern utsedda ledamöter (conseillers) samt jury (jury de Jugement). Inför assisdomstolen handlades endast de grova brottmålen, s.k. crimes.®® Domstolens avgöranden var utan appell. Distriktsdomstolarna, arrondissementsdomstolarna, avdömde även brottmål som kollegiala domstolar, s.k. tribunaux de police correctionelle. Domstolarnas kompetens var mål rörande förbrytelser, délits de police correctionelle. De ringa brotten, förseelserna, avdömdes vid de lägsta domstolarna hos fredsdomaren i Tribunal de simple police.®^ Revolutionsepoken hade också avskaffat den hävdvunna advokatinstitutionen i Frankrike. Genom ett dekret 2.9.1790 hade advokaturen (le Barreau) upphävts, vilket dock icke hindrade, att de tidigare verksamma advokaterna även under revolutionsåren kom att biträda tilltalade vid domstolarna.®® Trots att Napoleon personligen hatade advokater, kom advokatståndet att återuppstå genom lagstiftning 1804 och 1810. Advokat- [J. Zentner] : Om Jury-Inrättningen i Frankrike, Juridiskt Arkif, Bd 3, s. 41 f. C. O. Montan: Om domstolsorganisationen i Frankrike II, NJA II 1879, s. 11. Vargha: Die Verteidigung s. 228. Ex.vis mord, dråp, mordbrand, våldtäkt, grövre våld, kvalificerad stöld, svårare sedlighetsbrott, förfalskning och svek i större skala. Uppström: Om domstolarnas inrättning s. 20. Uppström: Om domstolarnas inrättning, s. 17 ff., C. O. Montan: Om domstolsorganisationen i Frankrike, NJA II 1878 s. 32 ff. Genom en lag 11.6.1794 bestämdes, att konspiratörer mot republiken icke skulle äga rätt till formellt försvar »La loi, donne pour défenseurs aux accuses de jurés patriotes, elle n’en doit point aux conspirateurs» (art. 16), vilken regel dock icke kom att efterlevas. I åtskilliga fall kom rättslärda att uppträda som biträde till politiska mål. —Vargha: Die Verteidigung, s. 234. 84 86 88
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=