Den offentlige försvararen 265 sanning inomprocessen), att parterna eller deras ombud för domaren framlägger »en klar och, så vidt möjligt är, i juridiskt hänseende fullständig framställning af de i saken förekommande faetiska omständigheter och den rättsliga synpunkt, från hvilken dessa omständigheter enligt parternas åsigt böra betraktas». Mot denna bakgrund var det, enligt Annerstedt, för förhandlingsprincipens genomförande nödvändigt, att sakförarkallet för samhällets del borde resultera i ett ansvar för »en icke oväsendtlig del af den organisation, som för rättsskipningens handhafvande förefinnes». Samhällets roll hade även en ekonomisk sida. Domaren åtnjöt avlöning, ingenting borde hindra, att samhället också svarade för sakförartjänsternas löner. Å andra sidan förde detta resonemang med sig, att man måste uppsätta kvalifikationsgrunder för sakförarna. Det blev också resultatet av Annerstedts inledning. Sakförareverksamheten borde i allmänhet endast utövas av de personer, som hade de kvalifikationer, som erfordrades för tillträde till domareverksamheten. Undantag därifrån borde endast göras vid sådana ringa rättstvister, med avseende å vilka ett enklare förfarande i allmänhet lämpligen kunde inrättas.®® I Danmark och Norge fanns, till skillnad från i Sverige, som nämnts redan etablerade sakförarekårer. Statsrådet Karl Johan Berg hävdade i den följande debatten, att denna fråga visserligen sedan länge varit på dagordningen i Sverige, men hänvisade till ovan angivna riksdagsbeslut, och sade att »inom svenska representationen icke någon synnerlig benägenhet visat sig för att få den löst». Han ansåg det angeläget, att debatten på nytt kunde tagas upp på det följande juristmötet i Stockholm 1875. Vilket också skedde.®" Parallellt, dock närmast i de angivna riksdagsmotionernas spår, aktualiserades sakförarefrågan genom ett replikskifte i Naumanns tidskrift 1873. Per Gistrén hade där i ett anonymt bidrag visat på problemen med den heterogena sakförarklassen och framfört alternativa möjligheter till lösningar. Antingen kunde man skapa ett mera slutet advokatstånd av utländsk modell (till vilket Gistrén av flera anledningar ställde sig skeptisk »i en tid då hittills befintliga band af stånd och yrken alltmera lossas, och i deras ställe frivilliga föreningar uppstå»), eller kunde sakförarna »subordineras» under domstolarna.®® I en svarsartikel förespråkade Christian Naumann just en organisation bildad av frivilliga föreningar. Behovet av dylika föreningar knöts också till de offentliga försvararna i brottmål, ett behov som kom att bli än större ju »mera våra lagstiftare komma att ®® Forhandlingerne paa det forste nordiske Juristmode i Kjobenhavn den 22de—24de August 1872, Khvn 1872, Bil VII, s. 72 ff. Forhandlingerne etc. s. 200 f. [Per Gistrén] (sign: -s -n): Sakförareklass eller advokatstånd? Tidskrift för Lagstiftning, lagskipning, och förvaltning, Årg. 10, Sthlm 1873, s. 339 ff. — Gistrén (1813—1888) tjänstgjorde som protokollssekreterare i K. Mts kansli. J. Lagerholm: Södermanland-Närkes nation, Sthlm 1933, s. 407. 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=