Kjell å. Modéer Lagutskottet justerade Sparres förslag och föreslog i stället ett reformförslag, som i tillämpliga delar direkt gick tillbaka till utskottets hemställan vid 1859—60 års riksdag.^® Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan,®® men K. Mt vägrade 1870 att fastställa riksdagens beslut, då personal inte fanns för projektets genomförande. Vid 1872 års riksdag återkom Erik Sparre och yrkade i en ny motion bifall till lagutskottets hemställan vid 1869 års riksdag.®^ Lagutskottet kom vid sin behandling av motionen denna gång att begränsa sig till, att allmänna fullmäktige skulle inrättas vid hovrätter och H. D. Vid de allmänna underrätterna skulle allmänna fullmäktige förordnas endast om det fanns »för uppdraget skicklige män».®^ I kamrarna uppstod en livlig debatt; i första kammaren godkändes utan votering utskottets hemställan,®^ medan andra kammaren avslog utskottets hemställan med 101 röster mot 58, varför förslaget fölL®"* Diskussionen rörande advokaternas ställning diskuterades inte bara i Sverige vid 1870-talets början; redan 1868 hade i Danmark antagits en sagforerlov. Några år senare, 1871, bildades i Tyskland det tyska advokatsamfundet (Deutsche Anwaltverein), som i rikslagstiftningens anda påfordrade en advokatlagstiftning (Anwaltordnung).®® Det är därför följdriktigt att, när de Nordiska juristmötena började samlas, inledningsvis i Köpenhamn 1872, inledde juris adjunkten Per Samuel Ludvig Annerstedt från Uppsala där en diskussion rörande frågan »Skall sakförareverksamheten betraktas som ett fritt yrke, hvilket bör stå öppet för en hvar välfrejdad person, eller böra särskilda qvalifikationer erfordras för utöfvande af denna verksamhet?» Annerstedt pekade på, att sakförarverksamheten ur samhällssynpunkt måste betraktas som en faktor i rättsskipningen. Kampen mellan inkvisitionsprincipens och anklagelseprincipens anhängare, vilken pågått länge, ansågs nu vara avgjord till anklagelseprincipens förmån. Ingen processualist hävdade längre, att det var domaren, som själv skulle anskaffa det faktiska material, som skulle ligga till grund för rättens avgörande. Förfarandet inför rätta borde nu ordnas så, (vilket ansågs som en »obestridlig grund264 1869 års riksdag. Lagutskottets utlåtande nr 39. — Någon ändring av RB 15:3 föreslogs ej. 1869 års riksdag. Riksdagens skriv. t. K. Mt nr 88. — Jfr Kritiken mot lagförslaget i Högsta Domstolens utlåtande i anledning af väckt förslag angående tillägg till 15 kap. 2 § Rättegångsbalken, i fråga om fullmäktigskap. Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Årg. 6, Sthlm 1869, s. 626 ff. 1872 års riksdag. Motion AK nr 153. 1872 års riksdag. Lagutskottets utlåtande nr 16. 1872 års riksdag. FK protokoll 22.3.1872, Bd 2, s. 209 ff. 1872 års riksdag. AK protokoll 4.4.1872, Bd 3, s. 126 ff. Fritz Ostler: Die deutschen Rechtsanwälte 1871—1971. Essen 1971, s. 11. 60 62 64
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=