Rättshistoria —rättsvetenskap och historievetenskap 11 stridit mot dåtida rättsåskådning, sådan den framträder i landslagen och landskapslagarna, att kronan hävdade äganderätt till ödeskogarna, trots att den icke genomfört något besittningstagande som annat än i mycket ringa mån motsvarar med vad vi numera (och även enligt dåtida romersk rätt) menar med ockupation. Anspråken på faktiskt utövat besittningstagande och brukande var, när det gällde ödeskog, med vår tids ögon sett häpnadsväckande små i denna den extremt extensiva skogshushållningens period. Det må vara tillräckligt att erinra om Hälsingelagen, där man ofta möter typiska uttryck för detta. Alltså: yrkesjuristen kan mycket väl ha en god grund i fastighetsrättshistoria, men ändock missa kvintessensen i källorna när han ställs inför mera komplicerade tolkningsuppgifter. Då blir hans hjälp inte mycket värd i det aktuella rättslivet. Han riskerar också att vid ett försök till en vetenskaplig insats inte komma mycket längre än till att beskriva dogmatiska utvecklingsförlopp. Det är förvisso välbehövligt att sådana uppgifter löses. Kännedom om vilka rättsregler som stadgats i lag eller tillämpats i praxis, vilket som ovan påpekats inte alltid är samma sak, är nödvändigt — lika nödvändigt som t.ex. en regentlängd eller en befolkningsstatistik. Men det är ju sedan det roliga börjar. Hittills har vi i Sverige alltsedan rättshistorien blev en erkänd juridisk vetenskap och inordnades i de juridiska fakulteternas resurser varit bortskämda med tillgång på rättshistoriker med kompetens i fastighetsrättshistoria. Det har betytt mycket både för lagstiftningen och för rättstillämpningen. Ty studenterna har fått en godtagbar grund att stå på och i svåra tolkningsfrågor har specialister kunnat stå till förfogande. Tyvärr är återväxten på detta område snart sagt obefintlig. Det betyder att vi inom en tid — mänskligt att döma — av 10—15 år kommer att ha en gapande lucka på ett både för lagstiftning och rättstillämpning viktigt specialområde. Den undervisning, som kan komma att meddelas studenterna kommer då inte heller att kunna ges »på vetenskaplig grund». Sådan förutsätter att det finns åtminstone någon forskare på professorsnivå, som verkar i fronten av sin vetenskap just på detta område, och som kan svara för läroböcker och annat undervisningsmaterial. Med den nödvändiga forskningsinriktningen på modern rättshistoria, varom ovan talats, är det tydligt att de nuvarande tre professurerna inte kommer att räcka till för att garantera en tillfredsställande forskning och undervisning i fastighetsrättshistoria. Och en sådan måste förr eller senare komma till stånd, det torde bli en av de många erfarenheter, som den nya juristutbildningen kan förutses ge. Vad här sagts pekar på att en s.k. riksprofessur i fastighetsrättshistoria borde inrättas. Förslag av detta slag är förmodligen ägnade att åstadkomma förvirring i de kretsar, som vant sig och andra vid att uppfatta
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=