Den offentlige försvararen 261 tilltalade skulle ha en ovillkorlig rätt att nyttja biträde i rättegången (9: 3), och för häktade föreslogs ett obligatoriskt rättegångsbiträde (9: 4), dvs. även omden tilltalade ej påyrkade biträdeshjälp, skulle biträde utses. Kravet på införande av ett obligatoriskt biträde för häktade i brottmål introducerades således i svenskt lagstiftningsarbete under 1800-talets första hälft. Denna reform var, hävdade man, en nödvändig förutsättning för, att man skulle kunna genomföra den ackusatoriska processprincipen, vilken föreslogs recipierad från utländska lagstiftningar, i första hand den franska, men senare också från de straffprocessuella lagstiftningar som tillkom i anslutning till Februarirevolutionen 1848.^^ Kritiken mot brottmålsreformen möter man i första hand från representanter för den historiska skolan, men man kan också, vid sidan av den diskussion, som fördes i anledning av de lagstiftande kommittéernas arbete, finna spontana uttryck för reformkravet rörande ett obligatoriskt biträde för häktade, utan att kravet knöts till frågan rörande en ny brottmålsprocess och utan att frågan relaterades direkt till de lagstiftande kommittéernas arbete. Ett exempel härpå är advokaten Andreas Möller, som sedan 1820-talet och fram till sin död 1855 verkade som sakförare i Stockholm. Fian konstaterade i sina dagboksanteckningar, att »man börjar göra mycket för fångars mildare behandling; men den grymmaste orättvisan emot dem får ostört fortfara, den att i rättsformernas labyrinter sakna biträde». Enligt Möller skulle i alla mål, som gick på liv, ära eller landsflykt alltid förordnas ett kunnigt biträde »för att efter undersökningens slut och efter tillgäng till protokollen besvara aktörs slutpåståenden». »Det är statens plikt att härtill förordnas män med insikter och duglighet, emedan motsatsen vore ett grymt förräderi mot den anklagade»,^^ hävdade Möller. 3. 1860—1SJO-falen. Fortsatta reformkrav Sedan det omfattande lagstiftningsarbetet under 1800-talets första hälft blivit resultatlöst, kom det fortsatta reformarbetet att koncentreras till detaljreformer. Av intresse för vår framställning är ett par reformkrav, somunder 1860-talet komatt aktualiseras i riksdagen. Vid 1859—60 års riksdag kom ledamoten av lagutskottet Olof Pehrsson från Gävleborgs län att ingiva ett memorial till bondeståndet med ett reformkrav som anslöt till de lagstiftande kommittéernas tidigare förslag. Som en delreform föreslog Pehrsson att hovrätt skulle bemyndigas att utse vissa av hovrätten prövade personer, — däribland även hovrättens egna tjänstemän (betiente) — vilka skulle kunna verka som allmänna Se härom den komparativa översikten, nedan s. 271. K. G. Lindberg: Advokaten Andreas Möller. TSA 1956 s. 371 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=