Den offentlige försvararen 259 kommittén, att man skulle kunna medverka till att ändra på rådande vanföreställningar. Den förutsatte, att stadgandet icke skulle komma att medföra, att man betr. de advokater eller »allmänne fullmäktige», som förordnades som biträden, skulle hävda, att det förelåg »någon nedsättning af dessa mäns anseende i allmänna omdömet».^^ De hovrätter, vilka som remissinstanser yttrade sig över kriminallagsförslaget, hade icke några anmärkningar mot detta förslag till lagrum.^^ Inte heller Högsta domstolen kom vid sin granskning av förslaget 1839 att rikta några anmärkningar mot detsamma i vad avsåg biträde åt häktade.^^ Det fanns emellertid vedersakare. Den, som kanske mest uttalat profilerade sig mot introduktionen av ett ackusatoriskt process-system i brottmål och alla därav följande konsekvenser, var juris adjunkten i Uppsala Carl Olof Delldén,^^ som i ett omfattande —för honom karaktäristiskt — utlåtande gick emot förslaget.^® Delidén var företrädare för den historiska skolans idéer, och reagerade därför mot revolutionärt omstörtande förändringar och förordade i stället ett successivt och varsamt slutande till det redan bestämda. Hans kritik mot den s.k. defensorn sattes in som argument i den större kritiken, den mot den ackusatoriska processprincipens införande. Delidén tog den historiska skolans teoretiska argument till hjälp för att förkasta denna idé. För det första, menade Delidén, är, enligt den svenska rättens grundidé, domaren den ledande. Denna levande »princip» behöver icke från »något främmande fall emottaga regeln för sitt förfarande, emedan endast lagen är hans rättesnöre;» för det andra saknades »tjenliga sujetter till skicklige Accusatores publicl», dvs. allmänna fullmäktige. Han ansåg vidare, att man ej kunde låta den allmänna »tillsynen öfver brotts åtal», ej heller den förberedande undersökningen, åläggas de exekutiva tjänstemän, som fanns. Allt skulle resulterat i en inskränkning av domarens självständiga ställning i brottmålsprocessen, och så småningom ett »försvinnande af den häfdvunna öfvertygelsen, att hvarje part och hvarje anklagad får rätt äfven utan sakförare-biträde, och att domaren är den personifierade lagen, ett deraf Förslag till allmän criminallag 1832, motiv s. 140 f. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Göta hovrätt. Juridiskt Arkif, Bd 9, Christianstad 1838—39 s. 1 ff, 181 ff. *■* Betr. det inkonsekventa i denna inställning: Bomgren: Det svenska advokatväsendet s. 146. Om denne: Henrik Munktell: Delidén, Carl Olof, Svenskt Biografiskt Lexikon (SBL) Bd 11, Sthlm 1945, s. 53 ff. Betänkandet publicerat i Juridiskt Arkif, Bd 3, Christianstad 1832—33, s. 161 ff: Några anmärkningar vid K. Lagcommittéens Förslag till Allmän Criminallag. — Jfr liknande synpunkter hos Johan Holmbergson: Juridiska skrifter Ordnade — — — af Carl Justus Nerman, Lund 1845, s. 23 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=