Kjell å. Modéer För att parten alltid skulle ha möjlighet att hänvända sig till någon »för att få sin sak bevakad» föreslogs nu ett stadgande om, att det vid varje domstol (Rätt) skulle finnas »minst twenne skicklige män förordnade», vilka som fullmäktige skulle tillhandagå parterna, och bl.a. vara skyldiga att utan betalning, »fattiga parters saker föra».^^ Dessa s.k. »allmänna fullmäktige», som skulle förordnas för H. D. och hovrätterna av Konungen och för underrätterna av hovrätterna, skulle dock icke innebära ett införande av ett advokatmonopol. Det klargjordes i motiven, att »ett sådant förordnande medförer ingen rättighet att, med andras uteslutande, drifwa fullmäktigskap»,-® Genom »Förslag till Allmän Criminallag» 1832 föreslogs, att de principer, som fastslagits i den napoleonska Code d’instruction criminelle från 1808 skulle introduceras på svensk botten. Den ackusatoriska principen gav den tilltalade möjlighet att i större utsträckning stärka sin ställning i processen i första hand genom rätt att utse ett biträde vid hans sida.“® I vissa främmande lagstiftningar, bl.a. just i Code d’instruction criminelle^” stadgades, att domaren ex officio skulle äga utse biträde, om inte den tilltalade själv gjorde det. Lagkommittén ansåg, att »en myndig person i första hand borde få handla efter eget godtfinnande». Då den tilltalade hade möjlighet att, så länge han vistas på fri fot, själv skaffa biträde, föreslog lagkommittén, att domaren skulle erhålla uppdrag att utnämna sådant biträde endast för det fall, då den tilltalade var häktad och ej själv ville eller kunde förse sig med biträde.^^ Kommittén var medveten om, att det fanns ett motstånd hos de rättsligt utbildade biträdena, advokaterna, vid de svenska domstolarna att antaga dylika uppdrag, och att det av denna anledning kunde komma att bli svårt att få personer, som ville verka som försvarsadvokater eller som »allmänna fullmäktige». I motiven framhöll kommittén —liksom tidigare Ehrenstråle — att advokaten i dylika uppdragssituationer inte skyddar brottet utan rättvisan. »Denna är lika helig i alla mål; och det är ett kall, som anstår hwarje redlig man, att wärja den oskyldige mot förföljelse eller förtryck, och att tillse det icke ens den största brottsling wederfares annat, än hwad rätt är». Genom den föreslagna lagstiftningen trodde 258 Rättegångsbalken 30 kap. 30 §. Motiven, s. 326. Jfr den komparativa översikten nedan s. 269. »» Art. 152, 185, 217, 294, 295. Rättegångsbalken 9 kap. § 4: Är den tilltalade häktad och äskar biträde, men kan eller will ej sjelf någon dertill utse; nämne rätten skicklig man att honom biträda. Förslag till allmän criminallag, Sthlm 1832, s. 83. 28 29
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=