Kjell Å. Modéer före någon blifwit anklagad». Detta försvar kunde betr. smärre brott framläggas muntligt,men huvudregeln var, att defensionen skulle vara skriftlig. Den tilltalade borde »besynnerligen uti grofwa brott» ej lita till sin egen skicklighet utan anlita andras hjälp »eller åtminstone nyttia theras råd, uti thessa granlaga åtgärder», i de fall, då han hade möjlighet härtill. Domarens lagliga skyldighet att förordna biträde till den tilltalade ansåg Ehrenstråle vara viktig. Den, som fick ett sådant uppdrag, kunde ej skydda sig med invändningen, att man ej av moraliska skäl kunde påtaga sig att försvara en ogärningsman. Försvaret skulle dock icke gå ut på att skydda en »missdådare för thet straff theras gierningar förtient» och att således handla emot sitt samvete. »Domaren anförtror eller befaller honom allenast at anföra, hwad til then beskyltas förswar eller ursächt tiena kan; efter the skiäl som uti actis redan finnas eller kunna framföras».^"* Vilka möjligheter hade då den tilltalade att anlita biträde i överrättsprocessen? Enligt 1734 års lag ägde part rätt att i brottmål skriftligen besvära sig till hovrätten mot underrätts utslag.^^ Beträffande de grova brottmålen gällde, att underrätts dom icke fick gå i verkställighet utan att hovrätten överprövat densamma. En homogenisering av reglerna rörande dessa s.k. leuterationer ägde rum genom två kungliga brev 12.4.1753 och 11.11.1756, de s.k. leuterationsförordningarna.^® Genom ett cirkulärbrev till rikets samtliga överdomstolar 1.11.1778 kom Gustav III i anslutning till sin straffrättsliga reform att besluta, att samtliga dödsdomar icke fick gå i verkställighet utan att desamma underställts honom och av honom bifallits.^^ Detta förfarande fortsatte även efter H.D.:s grundande 1789.^® För att anpassa leuterationsförfattningarna till 1778 års K. brev 256 Ehrenstråle varnade för att låta de många tryckta defensioner, som fanns, utgöra förebilder för ett muntligt försvar. Man kunde, menade han, genom dessa förledas att understryka det »som mera skadar än hielper Clienten, eller åtminstone föga gagnar». —A.a. s. 210. “ Ehrenstråle, a.a., s. 197. —Samtidigt lämnade han några allmänna advokatetiska huvudregler: Biträde skulle se till »at han ej förmörckar saken, som klar och tydelig är, eller styreker then anklagade at neka hwad han giordt, eller at liuga iför Rätten. Icke heller bör han med fagra ord eller andra konster, förleda en slög Domare från rättwisan, påminnandes sig at thet är äfwen så wäl en förgripelse emot rättwisan, at draga Domaren ifrån Lagens föreskrift, på thetta sätt, som genom mutor och skäneker». 15 RB 25: 5. 1* G. Inger: Institutet »insättande på bekännelse» i svensk processrättshistoria, Lund 1976, Rättshist. Bibliotek Bd 25. s. 48 f. 1^ Samuel af Ugglas: Samling af Kongl. Maj:ts Bref och Förklaringar . . . ifrån 1776 års början till martii månads slut 1792, Sthlm 1794, s. 152 f. — E. Anners: Humanitet och rationalism. Lund 1965, Rättshist. Bibliotek Bd 10, s. 259 f. 1® HD avgav endast yttrande i underställningsmålen. Instruktionen 1 mom. 7 p. — Birger Wedberg: Konungens högsta domstol 1789—1809, Sthlm 1922, s. 112.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=