Kjell Å. Modéer 254 2. Äldre förhållanden I 1734 års lag hade den svenska brottmålsprocessen, precis som de kontinentala rättsordningarna, fått en inkvisitorisk karaktär. Det var emellertid icke någon renodlad inkvisition, som mejslades fram i lagtexten. Till formen var det en anklagarprocess, en ackusatorisk process, men materiellt hade domaren att utreda sanningen i målet. Huvudregeln rörande den tilltalades ställning i processen återfinnes i RB 15:1. »I brottmål svare den sjelf som anklagad är».'^ I inkvisitionsprocessen står domarens undersökning av brottet och den tilltalade i centrum. Det låg därför i sakens natur, att den tilltalades försvar skulle materiellt iakttagas av domaren. Det formella försvaret i form av en försvarare utgjorde många gånger ett direkt hinder för undersökningen. Det blev därför konsekvent domaren, som fick avgöra, om den tilltalade hade behov av biträde i processen. Ansåg domaren, att den tilltalade »hielp i rättegången tarfvar, tå tillåtes honom fullmächtig med sig hafva».^ Domaren hade således rätt att avvisa varje försvarare, som han ansåg motverkade en allsidig utredning av brottet. Frågan om rättegångsbiträde i brottmål fick i princip den tilltalade själv aktualisera. Inte minst ekonomiska orsaker medförde, att de tilltalade fick inställa sig utan rättsligt biträde. I RB 15:9 fastslogs en redan 1709 knäsatt princip om, att den, som fått rättens tillåtelse att fungera som rättegångsombud, också var skyldig att »utan betalning hielpa the fattiga för Rätta, tå domaren thet pålägger». I realiteten kom detta stadgande emellertid att bli en död paragraf.® Principiellt fastslog således 1734 års lags regler, att domaren dels avgjorde, om biträde behövdes, och dels utsåg biträde till den tilltalade, om denne var så fattig, att han ej kunde erlägga kostnaden själv därför. I specialprocessen fanns analoga stadganden. Här skall blott ett par exempel nämnas. I slottsrätten fick ej advokater eller fullmäktige nyttjas, ominte rätten »sjelf skulle pröfwa skäligt och nödigt, den anklagade någon tolk eller fullmäktig bewilja och efterlåta».'^ Denna regel inskränktes ej förrän 1866, varefter den endast var tillämplig på sådana fall, då straffarbete kunde följa på brottet. —Se nedan s. 262. 5 RB 15: 1. * Genom K. universal till Svea hovrätt 20.5.1709 fastslogs, att de vid hovrätterna antagna advokaterna var skyldiga att »icke, i anseende till någons person, anten för gunst eller ogunst, rikedom eller fattigdom, eller hwarjehanda annan orsaks skuld, någon part, som en god sak hafwer, ohulpen ifrån sig wisa, utan densamma sit Embetes bistånd, så mycket honom giörligit är, och hans tid tilsäger, wederfaras låta, samt at de fattiga och aldeles oförmögna, utan någon wedergällning betjena, och till deras rätt troligen förhielpa». — Jfr Gunnar Bomgren: Det svenska advokatväsendet före bildandet av Sveriges advokatsamfund. TSA Bd 1 1937, Hft 2 s. 113. ^ K. B. den 9.3.1737 p. 11. Johan Jusléen: Samling af Kongl. Maj:ts Bref etc.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=