Erik Anners 10 format Gustaf I:s brev säger att de ägor som obyggda ligga hör Gud, Oss och Sveriges krona till och ingen annan, medan författaren till 1683 års skogsordning har strukit Gud ur sitt referat av brevtexten och endast talar om överheten och Oss, respektive Våra och Kronans skogar. Det är knappast fråga om tillfälligheter. Gustaf I:s brev avspeglar troligen en medeltida idévärld och dess syn på kristenheten och den kristne furstens ansvar. När Karl XI :s skogsordning författades fanns inte längre den under Gud enade kristenheten. Den hade brutits sönder genom reformationen och religionskrigen. Karl XI :s rike var likvisst fortfarande ett kristet rike och hans makt kom av Gud. Men kronans regalrätt till ödeskogarna hade inte längre ett fundament i ett religiöst betraktelsesätt utan hade sekulariserats till en den svenska nationalstatens äganderätt. Betyder denna tolkning av Gustaf I:s brev och 1683 års skogsordning med tillämpande av en mera brett lagd idéhistorisk metod att man med säkerhet kan säga att Gustaf I och hans råd avsåg att proklamera en kronans äganderätt till ödeskogarna? Så långt vågar jag inte gå. För att lösa problemet måste man göra en fördjupad analys av det relevanta källmaterialet från Gustaf I:s tid. Men nog finns det åtminstone indicier, som tyder på att Almquists problemlösning är osäker och att frågan vore värd en närmare prövning. Till vad här sagts kan fogas den reflexionen att Gustaf I visserligen var måttligt boklärd, men att han hade en vaken blick för teorier, som kunde vara ägnade att stödja hans maktpolitik, och vid behov ytterligt hänsynslös i praktiken. I detta sammanhang kan påminnas om hans försök att lägga under sig häradsallmänningarna i mellersta och södra Sverige. Och han levde som bekant i senmedeltidens tankevärld. För undvikande av missförstånd bör parentetiskt påpekas att man vid en fördjupad prövning av källmaterialet givetvis inte får alltför mycket koncentrera uppmärksamheten på Gustaf I personligen och hans motiv. Som alltid då det är fråga om en kartläggning av motivbildningen hos en regerande furste (eller andra statsledare) gäller det att undersöka åskådningen inom den styrande krets, som fursten, hans rådgivande och närmaste verkställande organ, tillsammans utgjorde. Allmänhistorikerna har sedan länge visat att konungar och över huvud taget personer i ledande politisk maktställning i regel styrt mera genom personvalet av dem de samarbetat med än genom egna viljeyttringar, helt enkelt därför att de inte hunnit med mera än att dirigera maktutövningens huvudlinjer. Almquist har själv antytt detta genom att använda termen »regeringen». På den punkten har det emellertid inte sällan hänt att vi rättshistoriker tagit för ytligt på problematiken. Att lära sig att uppmärksamma sådana frågeställningar är just ett oumbärligt inslag i rättshistorikerns utbildning som historiker. Beträffande ovan ställda fråga kan man betvivla att det skulle ha
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=