Den offentlige försvararen 253 tionsprocessen var staten processens herre genom att den behärskade åklagaren, undersökningsdomaren och domaren. Den tilltalade hade dessa formella statsorgan emot sig. I den moderna straffprocessen är ställningen en annan. Statens formella organ är nu åklagaren. Han har fått partsställning. Domaren är oavhängig från staten. Han är lagens organ. Den tilltalade är likaberättigad part med åklagaren.^ När den tilltalade i allt större utsträckning tillädes partsrättigheter, riktades av naturliga skäl också intresset till den tilltalades försvar. Det räckte inte längre med det materiella försvaret, som tidigare tillgodosetts genom domarens uppgifter i processen, utan det krävdes än mer det formella försvaret, av innebörd, att en försvarare som biträde, som rådgivare, som fullmäktig ställdes vid den tilltalades sida. Även om inkvisitionsprocessen också talat om nödvändigheten av ett formellt försvar, så var dock detta försvar beroende av domarens godtycke. Nu blev det formella försvaret en partsrättighet.- Den offentlige försvararen kom att användas som en viktig spelbricka av förespråkarna för en fullständig straffprocessreform. Den sades vara en förutsättning för åtalsprincipens genomförande, för ett införande av jurydomstolar, och försvararfrågan måste ha en lösning för att principerna om omedelbarhet, muntlighet och koncentration skulle få ett meningsfyllt innehåll. Å andra sidan hävdade naturligtvis vedersakarna med samma rätt, att introduktionen av en av det offentliga i vissa situationer garanterad försvarare för den tilltalade genom ett s.k. obligatoriskt försvar först krävde, att dessa principiella frågor var lösta. Leif Kihlberg har i sin Staaff-monografi ^ påvisat, vilket engagemang Staaff visade för denna reform, i första hand genom den motion, som han väckte i frågan i andra kammaren 1898, men också hur hans politiska inställning och yrkesverksamhet gjorde honom till en förespråkare för en ny straffprocess i allmänhet och för den offentlige försvararen i synnerhet. I denna uppsats skall frågorna sättas in i ett större sammanhang. Hur kom den svenske lagstiftaren att se på frågorna rörande den offentlige försvararen, när processreformen aktualiserades? Fanns det andra parallella reformfrågor, som hade saklig anknytning till frågan rörande den offentlige försvararen? Blev detta en reform, som engagerade politiker mer än jurister, advokater mer än domare, etc.? * Marcell Frydmann: Systematisches Handbuch der Verteidigung im Strafverfahren. Wien 1878, s. 42 ff. * Julius Vargha: Die Verteidigung in Strafsachen. Historisch und dogmatisch dargestellt, Wien 1879, s. 293. ® Leif Kihlberg: Karl Staaff, Del I, Verdandist, advokat, politiker. 1860—1905, Sthlm 1962.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=