Nils Mattsson 246 resultat med en procentsats som medeltal, eftersom »ej blott den verkliga årliga inkomsten utan även genomsnittsinkomsten för flera år av varje särskild fastighet mycket ofta skall väsentligen avvika från detta medeltal»,^^ samt att det är svårt att använda taxeringsvärdena som utgångspunkt, eftersom »taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter . . . icke alltid stå i skäligt förhållande till dessa fastigheters salupris»d’* De spörsmål, som diskuterades i samband med 1902 års förordning och däri fann en lösning, har som framgått inte upphört att intressera. Men argumenten i diskussionen har blivit andra. Ränteavdrag och underskottsavdrag infördes därför att dessa avdrag ansågs utgöra nödvändiga beståndsdelar i en inkomstskatteförordning med progressiv skatt. Denna skatt kunde inte träffa annat än den sammanräknade nettoinkomsten och inkomsten borde beräknas så att den gav ett adekvat uttryck för den skattskyldiges skatteförmåga. När ränteavdragen och även underskottsavdragen nu i allt större omfattning börjar ifrågasättas, kan man fråga sig om kritikerna också vill ändra på den bakomliggande principen, att nettoinkomsten hos den skattskyldige skall vara grunden vid skattläggningen. Många av debattörerna funderar sannolikt inte djupare på problemet. Skatter diskuteras ofta utan att större tankemöda ligger bakom argumenten. Men troligen är det oftast ändock inte fråga om en önskan att ändra på beskattningsprinciperna, som ligger bakom kritiken mot avdragen. I stället menar man, att kostnader av olika slag bör betraktas som levnadskostnader och inte vara avdragsgilla. Sådana synpunkter har relevans, när det gäller vissa räntekostnader. Däremot är den allt vanligare kritiken mot underskottsavdragen ett allvarligare angrepp mot de grunder, på vilka de nuvarande inkomstskatteförfattningarna bygger. Rädslan att skattskyldiga påtar sig kostnader huvudsakligen med syfte att minska sin beskattningsbara inkomst är säkerligen inte obefogad. Att enbart ikläda sig en kostnad för att slippa skatt på beloppet är emellertid meningslöst, så länge skatten inte överstiger 100 ®/o. Men en kostnad kan medföra olika positiva effekter hos den skattskyldige, att denne, när även hänsyn tas till skatteförmånerna, beslutar sig för att påta sig kostnaden. Hade däremot inte skatteförmånerna förelegat skulle han inte iklätt sig kostnaden. Det är dock tveksamt om detta är argument tillräckliga för att slopa avdragen. Kritiken mot de regler, som ansetts vara väsentliga beståndsdelar i en inkomstskatt, är dock mycket intressant. Det är möjligt att vi i dag ser de första tecknen på en kommande utveckling, sommedför, att inkomstskatter successivt minskar i betydelse. Att de helt skulle försvinna förefaller dock ännu i dag otroligt. A.a. s. 107. A.a. s. 109.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=