Skattepolitiska frågor för en mansålder sedan 245 beräkning av fastighetsägarna bibehölls. De olika höga räntekostnaderna för fastighetsägarna innebar dock, att man inte kunde nå en rimlig medelavkastning för fastighetsägarna utan att ta hänsyn i det enskilda fallet till var och ens ränteutgifter. Denna lösning i 1902 års förordning är även i dag av intresse, eftersom den finns i nu gällande regler i kommunalskattelagen rörande intäktsberäkningen för en- och tvåfamiljsfastigheter. Intäktsberäkningen sker även för dessa fastighetsägare enligt viss schablon, beräknad procentuellt på fastighetens taxeringsvärde. Även här är den enda mer betydelsefulla avdragsgilla utgiften räntekostnaden. De synpunkter, som i 1894 års förslag riktades mot obegränsade ränteavdrag, har ofta i dagens debatt framförts mot småhusägarnas avdragsmöjlighet. En annan nyhet i 1902 års förordning finns det här skäl att nämna, eftersom motsvarande regler i kommunalskattelagen nu ofta är uppe till diskussion. Enligt 1902 års förordning skulle den skattskyldige vid beräkningen av sin inkomst få avdra underskott, som uppkommit i viss förvärvskälla (främst i rörelse) mot överskott i annan förvärvskälla. Denna bestämmelse visar en bestämd inriktning mot en på den subjektiva skatteförmågan grundad beskattningsprincip. Den kommitté, som utarbetade förslaget till 1902 års förordning,^” motiverade bestämmelsen med att den måste framstå som en nödvändighet, om inkomstskatten skulle vara progressiv. I 1902 års förordning finner man således många nyheter av principiellt intresse. Det har varit en tydlig ambition hos lagstiftaren att införa regler, som bättre än de tidigare bestämmelserna stod i överensstämmelse med uppfattningen, att en inkomstskatt skulle träffa den sammanräknade nettoinkomsten. Denna princip har alltsedan dess varit den rådande i svenska inkomstskatteförfattningar. Endast på en mer markerad punkt stannade man i 1902 års förordning kvar vid det gamla beskattningssystemet. Inkomsten av fastighet, från vilken inkomst endast avdrag för gäldränta fick ske, beräknades till viss procent av fastighetens taxeringsvärde. Kommittén var emellertid i förslaget till denna del bunden av riksdagens direktiv. Av kommitténs uttalande i denna fråga framgår dock uttryckligen, att ledamöterna ansett detta vara en felaktig metod, om syftet skulle vara att införa en modern inkomstskatt. Man uttalar sålunda bl.a. att svårigheter vid utformningen av reglerna uppkommer genom »det väsentliga avsteg från inkomstskattens principer, som ligger i Riksdagens fordran angående sättet för bestämmandet av inkomst av fastighet»,att det ej går att få ett rättvist Betänkande med förslag till bestämmelser om inkomstskatt och obligatorisk självdeklaration avgivet den 15 oktober 1901. Sthlm 1901 (nedan benämnt 1901 års förslag). “ A.a. s. 106. A.a. s. 103.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=