Nils Mattsson 244 I 1894 års förslag till förordning angående inkomstbevillning ^ framhåller de kommitterade,® att den fastighetsägare, vars egendom är belastad med gäld, kunde få erlägga en orimligt hög andel av sin nettoavkastning 1 skatt, om inte hänsyn till räntekostnaderna togs. Schabloninkomsten kunde även bli så hög, att den bevillningsfrihet, som förelåg för små inkomster, inte kunde åtnjutas. Eftersom fastigheter var intecknade i olika hög omfattning, blev resultatet riktigast, om avdrag tilläts. Samtidigt vågade man dock inte ta steget fullt ut. En begränsning borde göras till en räntekostnad som motsvarade 40 Vo av bruttointäkten. Detta motiverades på följande sätt:^ »Ehuruväl, med hänsyn till beskaffenheten av den utredning om skuldens tillvaro och belopp, som förutsättes såsom villkor för detta avdrags beviljande, fara för missbruk av en obegränsad rätt till sådant avdrag inte gärna kunde vara synnerligen stor, torde dock en begränsning få anses erforderlig ur rent fiskalisk synpunkt. Det vore nämligen fara värt, att, därest avdragsrätten icke begränsades, statskassans vederlag för den nuvarande fastighetsbevillningen blev allt för mycket kringskuret och att förty skattebidragen av den i vårt lands näringsliv dock så framstående jordbruksnäringen nedbringades mer än tillbörligt.» Detta förslag till avdrag för räntor men med maximering föranledde emellertid ingen åtgärd. Jordbrukarna hade fortfarande ej rätt att avdra räntekostnader. Det skall då understrykas, att andra skattskyldiga — t.ex. rörelseidkare — fick göra avdrag för sina räntekostnader. Frågan om ränteavdrag aktualiserades emellertid återigen under förarbetena till 1902 års förordning. I denna förordning stadgades, att avdrag fick ske för räntekostnader. Någon begränsning gjordes inte. Räntekostnader var avdragsgilla i alla förvärvskällor och ingen hänsyn togs vid bedömningen av avdraget, till vilket ändamål de lånade pengarna använts. Även ränta på rent personlig gäld var avdragsgill. Även omdet inte uttryckligen uttalats, är det ingen tvekan omatt dessa regler om rätt till avdrag för ränta införts, eftersom det ansetts riktigast, att avdrag skulle få ske, när pengarna använts i en förvärvskälla och oberoende av vilken förvärvskälla avdraget tillhörde. Däremot kan man fråga sig, varför avdrag även fick ske för personlig gäld. Möjligen har skälet varit, att svårigheterna att fördela lån i personliga lån och lån i förvärvsverksamhet skulle bli orimligt stora. Frågan kvarstår dock och har ännu inte besvarats. I dag reses allt oftare krav på en översyn av ränteavdragsreglerna. Särskilt intressant är att konstatera, att avdragsrätten för fastighetsägare i 1902 års förordning för räntor blev obegränsad, trots att schablon- ^ Betänkande med förslag till förordning angående inkomstbevillning avgivet den 2 november 1894. Sthlm 1894 (nedan benämnt 1894 års förslag). 8 A.a. s. 112. * A.a. s. 114.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=