Skattepolitiska frågor för en mansålder sedan 243 vara avgörande förutsatte detta också, att de skattskyldiga kunde ange dessa. En sådan redovisning trodde man dock inte vara möjlig att genomföra. Det kunde dessutom antas, att de framräknade värdena genomsnittligt väl överensstämde med de skattskyldigas verkliga inkomster. Såvitt gällde inkomst av rörelse, hade den skattskyldige däremot möjlighet enligt 1861 års bevillningsförordning att från de framräknade bruttointäkterna avdra kostnader av olika slag. Att skillnader förelåg i inkomstberäkningen beroende på till vilken förvärvskälla inkomsten skulle hänföras hade flera förklaringar. En rörelseidkare kunde i regel antas ha en bättre redovisning. Det var dessutom betydligt svårare att fastställa en medelavkastning för skilda rörelser, där de inbördes avvikelserna gentemot ett medeltal måste vara betydligt större än beträffande fastighetsavkastning. Dessutom fanns det inte som beträffande fastigheter ett lämpligt värde för varje rörelse, på vilket en procentuell genomsnittsavkastning kunde beräknas. Även beträffande inkomst av rörelse levde dock de gamla föreställningarna från avkastningsskatterna kvar. Inkomsten fick nämligen inte för den skattskyldige rörelseidkaren »även om han under nästföregående året gjort förluster, beräknas till lägre belopp, än vad en sådan rörelse, som den han driver, i medeltal anses avkasta».® Inkomst av tjänst — slutligen — beräknades så att avdrag medgavs för kostnader av olika slag. Begränsningar förelåg dock även här. Avdrag fick t.ex. inte ske för räntor, även om löntagaren var skuldsatt och gälden åsamkad genom hans utbildning för tjänsten i fråga. Med tiden blev det dock alltmer klart, att den verkliga nettointäkten borde vara utgångspunkten för skattläggningen. Kostnader, som hade samband med intäkterna, borde vara avdragsgilla. Antagna intäktsberäkningar hörde inte hemma i en inkomstskatteförordning. Frän den utveckling, som skedde under 1800-talet, är det emellertid intressant att konstatera att av de kostnader, för vilka avdrag skulle få ske, var ränteavdragen de som mest diskuterades. Som tidigare framhållits beskattades jordbrukare och andra fastighetsägare för fastighetens medelavkastning, varvid ej hänsyn togs till några kostnader. Kraven på att räntekostnaderna dock borde beaktas vid dessa beräkningar framträdde emellertid under senare delen av 1800-talet med ökad styrka. Det framhölls från många håll, att den schablontaxering, som ägde rum av fastigheter, inte blev rättvisande, eftersom den räntekostnad, som fastighetsägare hade, avsevärt — och mer än övriga kostnader — kunde avvika från ett antaget medelvärde. Fastighetsägarna borde därför ha rätt att från den framräknade schablonavkastningen avräkna sina räntekostnader, åtminstone upp till vissa belopp. I 1861 års bevillningsförordning § 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=