Per Henrik Lindblom 238 omodernt sätt och att man således liksomi det tidigare lagstiftningsarbetet undvikit att fatta ståndpunkt till — eller rent av ej uppmärksammat — här diskuterade frågor. Just på de områden där den traditionella civilrättsliga terminologin passar mindre väl in —kanske särskilt vid underlåtenhetsförpliktelser — ligger det nämligen nära till hands att utgå från en tänkt process och begagna processuella termer för att ange vilka som är materiellt berättigade, något som lätt leder till missförstånd med avsevärda processuella konsekvenser. Det föreligger bl.a. av detta skäl ett uppenbart behov av en klar terminologi på immissionsrättens område. En god början till en bättre ordning vore att utmönstra sakägarbegreppet, som genom sin mångtydighet kan komma att konservera en del av oklarheterna inom gränsområdet mellan formell och materiell rätt. De problem som diskuterats i det föregående är inte enbart av rättshistoriskt och miljörättsligt intresse. Den svenska civilprocessen är uppbyggd mot bakgrund av ett privatkapitalistiskt synsätt, som förutsätter ett avgränsat tvåpartsförhållande med en klar intressemotsättning, med den politiska utvecklingen har emellertid intressentkretsarna vidgats; den privata rörelsefriheten har minskat till förmån för ökade möjligheter för en större grupp av samhällsmedlemmar att på eget initiativ eller genom offentliga organ ta del i den rättsliga regleringen. Gränsen mellan offentlig rätt och privaträtt, samt mellan dispositiv och tvingande lag, har blivit flytande inom allt fler områden. Betydande delar av fastighetsrätten har länge haft denna karaktär, immissionsrätten har utvecklats i samma riktning liksom t.ex. arbets- och konsumenträtten. Det förefaller troligt att andra rättsområden så småningom kommer att följa efter. De processuella och terminologiska problem som diskuterats i det föregående är därför av principiellt intresse. I takt 17G '■* Jfr Ekelöf: Interventionsgrunden (1937) s. 273 beträffande tiden före nya rättegångsbalken.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=