Kontinuitet och anakronismer 237 6. Sammanfattning Immissionsrätten tillhör de rättsområden där regelkomplexet inte utan vidare låter sig anpassas till traditionell civilrättslig terminologi. Intressentkretsen är diffus till sin subjektiva utsträckning och termer som rättsförhållande, berättigade, förpliktade etc. finner inte längre samma självklara tillämpning somi t.ex. ordinära kontraktsförhållanden. Frågan om parterna äger talerätt har — även i denna terms betydelse enligt modern processrättslig doktrin — starkt samband med spörsmålet om de är subjekt i det omstämda rättsförhållandet. Vid en självständig talerättsprövning är det »rättsförhållandets subjektiva sida» som flyttas ut till en prövning i den för processhinder stadgade ordningen. I samma mån som det bereder svårigheter att avgränsa »subjektiva rättsfakta» från övriga förutsättningar för bifall kommer talerättsprövningen att resultera i att betydande delar av kärandens talan prövas som en fråga om processhinder. En så omfattande talerättsprövning är dock ej ändamålsenlig — särskilt inte i dispositiva mål — och just i de fall, då intressentkretsen är svår att avgränsa, synes därför talerätten knappast kunna fylla en processekonomisk funktion. Mot bakgrund av det föregående förvånar det att de immissionssakkunniga antog att en talerättsprövning av ifrågavarande slag tillämpades i tidigare rätt och att de föreslog en lagreglerad talerätt i linje härmed. Ett ytligt studium av äldre rätt kan emellertid lätt ge intryck av att förslaget var uttryck för kontinuitet vad gäller talerätt i immissionsmål. Jag har genom en undersökning av doktrin, lagförarbeten och rättspraxis försökt visa att de sakkunniga misstog sig om innebörden i då gällande rätt och att förklaringen till det troligen var en anakronistisk koppling mellan civilrättslig och processrättslig terminologi. Man kan ej helt utesluta möjligheten att även de sakkunniga begagnat termerna talerätt och saklegitimation på ett ur en processualists synvinkel på att de sakkunniga, som ju Persson biträdde i egenskap av expert (ovan not 139), aldrig avsett att en talerättsprövning av här aktuellt slag skulle äga rum enligt ImLF. Det förefaller dock lika troligt att Persson, liksom de sakkunniga, tänkt sig en relativt rigorös talerättsprövning men att denna genom utvecklingen under lagstiftningsarbetets slutskede och de nämnda HD-avgörandena blivit uttunnad intill gränsen för det innehållslösa: genom att lagstiftaren släppte kravet på den stördes anknytning till fast egendom (ovan not 8) blev i princip alla som utsattes för immission sakägare, vilket i och för sig hade kunnat leda till en mycket långtgående talerättsprövning (ovan under 2.3.). Men när sedan HD synes mena att det räcker med att påstå sig utsatt för skada i den mening ML avser för att få sin talan upptagen till prövning vid fastighetsdomstolen kan man inte längre tala om en talerättsprövning som går utöver vad som gäller i t.ex. vanliga skadeståndsmål. På motsvarande sätt borde det inte föreligga större behov av att använda sakägarbegreppet i immissionsmål än i skadeståndsmål (se dock Persson, 3 uppl., s. 96 samt ovan i not 159 och 168a).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=