Per Henrik Lindblom 236 Som jag tidigare antytt gör sig ungefär samma hänsyn gällande beträffande såväl kärandens som svarandens talerätt i immissionsmål. Det finns därför skäl att också återge vad som yttrades under lagstiftningsarbetets slutskede ifråga om vem som bär ansvaret för den miljöfarliga verksamheten, dvs. den presumtive svaranden i ett mål enligt ML. I lagrådsremissen erinrar depC om att man i remissinstanserna påtalat den »besvärande rättsosäkerhet (som) kan uppkomma, om man inte noga klargör vem som skall bära det strikta ansvaret» och tillägger: »Enligt gällande rätt får från fall till fall avgöras i vad mån fastighetsägaren kan göras ansvarig för störning från fastigheten som har sin grund i annans förfogande över fastigheten. Ägarens ansvar torde vara beroende av vilken rättsgrund för att bruka fastigheten som vederbörande kan åberopa och även i övrigt ställa sig olika allt efter omständigheterna. Jag anser därför att spörsmålet inte bör regleras i lagen. . . . Liksom tidigare får spörsmålet överlämnas åt rättspraxis.» Även lagrådet kommer in på frågan om vem som skall bära ansvaret och yttrar: »Med ’den som orsakar’ olägenhet ’genom miljöfarlig verksamhet’ torde, ehuru det inte framgår av ordalagen, avses den i vars regi verksamheten utövas eller bedrives. Motsatsen — som skulle innebära att också någon som är anställd hos den som bedriver verksamheten skulle kunna åläggas strikt ansvar — kan svårligen godtas ... — Den ståndpunkt som här intagits beträffande ansvarssubjektet innebär att skadeståndstalan riktad mot den anställde personligen inte faller under 30 § och inte heller skall handläggas av fastighetsdomstol utan av allmän underrätt i vanlig sammansättning. Detta kan möjligen någon gång ge upphov till svårigheter i praktiken genom parallella domstolsförfaranden men lär inte kunna undvikas.»^^'^ 173 Några protester mot de sakkunnigas talerättsuppfattning och historicskrivning syns inte till och man kan — med undantag för lagrådets sist återgivna uttalande —knappast påstå att den processuella medvetenheten ökat under lagstiftningsarbetets slutskede. Detta har dock det goda med sig att förarbetena till ML inte lägger hinder i vägen för —utan snarare uppmuntrar till — en förutsättningslös diskussion av frågan om talerätt i immissionsmål enligt nu gällande rätt. Men det är en annan historia.^"® Se ovan vid not 114. Propositionen s. 241 f., se även depC:s ovan vid not 99 refererade uttalande i prop, om ny JB. A.a. s. 376 f., min kurs. Min egen uppfattning torde ha framskymtat ovan, bl.a. vid not 120—123. Tillåt mig också peka på att HD i tre samtidigt avgjorde mål, NJA 1973 s. 1, tagit avstånd från bl.a. tanken på en långtgående talerättsprövning åtminstone vad gäller svarandesidan, jfr Persson (3. uppl.) s. 94. — Att Persson i sitt arbete Miljöskydd såväl före som efter nämnda rättsfall (se t.ex. 1 uppl. 1969 s. 40 respektive 3 uppl. 1973 s. 96) använder uttryckssätt som erinrar om de ovan vid not 139 refererade skulle möjligen kunna tyda
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=