Per Henrik Lindblom denna punkt, utan torde snarast vara en följd av den redaktionella omarbetningen. Den möjlighet att väcka talan om enskilt anspråk i immissionsmål som nyss nämnda bestämmelse även var avsedd att ge uttryck för^®^ kommer nu i stället fram som en forumbestämmelse i 34 § ML: »Den som vill framställa ersättningsanspråk eller annat enskilt anspråk på grund av miljöfarlig verksamhet skall väcka talan vid fastighetsdomstol . . alla intresserade! Att 2: 3 ImLF inte har någon direkt motsvarighet i ML talar således enligt mitt förmenande varken för eller emot antagandet att en talerättsprövning är tänkt att gälla även enligt denna lag. Var en ändring avsedd borde detta ha kommit till uttryck i förarbetena, men såvitt jag kunnat finna finns inget uttalande i denna riktning. Vad gäller den bestämmelse i ImLF som, enligt vad jag tidigare utvecklat, kanske hade den största talerättsliga betydelsen, nämligen legaldefinitionen av sakägarbegreppet (ImLF 1: 2),^®^ finns däremot några yttranden av intresse även under lagstiftningsarbetets slutskede, då denna bestämmelse kom att ersättas av 30 § ML. Jag återger de viktigaste uttalandena direkt ur förarbetena för att läsaren själv skall kunna bilda sig en uppfattning om huruvida en avvikelse från de sakkunnigas förslag är avsedd inte bara i materiellt hänseende (vilket uppenbarligen är fallet) utan också då det gäller talerättsprövningen. I lagrådsremissen yttrade depC i anslutning till de sakkunnigas lagreglering av sakägarkretsen: »Med de sakkunnigas begränsning skulle en begränsad grupp (de som äger rättslig anknytning till fast egendom, PHL:s anm.) få en alltför gynnad ställning i förhållande till övriga som utsätts för olägenheter genom störningarna. Vidare skulle svåra gränsdragningsproblem uppstå, särskilt i ersättningsfrågor. Visserligen kan . . . antalet personer som drabbas bli mycket stort. Med den rättsliga behandling av dessa frågor som jag kommer att föreslå behöver emellertid inte detta förhållande medföra några större olägenheter.^®® Jag avstyrker därför den av de sakkunniga föreslagna begränsningen av sakägarbegreppet. Den omständigheten att lagen inte kommer att innehålla någon uttrycklig bestämning av sakägarbegreppet betyder inte att sakägarkretsen är utan varje begränsning. Sålunda bör t.ex. intrång i allemansrätt inte grunda talerätt. Kretsen av sakägare torde få bestämmas närmare i rättstillämpningen. Därvid bör de principer som tillämpas inom vattenrättskipningen kunna ge viss ledning.»'®’ 234 en formulering som snarast framstår som ett »fritt-fram» för .», Se ovan vid not 135. Jfr Westerlund s. 71. Återgiven efter not 135. Här torde depC sannolikt ha avsett den trygghetsverkan som följer av meddelad koncession, en trygghet som dock ej gäller talan om ersättning (jfr ovan vid not 13). ie4a 165 166
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=