Erik Anners 8 haffue, Förty att sådana äger, som obygde liggie, höre Gud, oss, och Swerigis Crone till, och ingen annen». Konungen ger därför med riksens råds råd och samtycke alla fattiga män rätt att uppsöka sig boplatser ute på skogarna eller stora allmänningar, där de få rätt att röja och bränna skogen ifrån sig. Han förbjuder också socknar, byalag, enskilda gårdar eller annan bygd att hindra detta. Vid tvist om intrång på bestående »bolstädher, engier eller fäbett» skall konungens fogde med tolv oväldiga och därtill besvurna män rannsaka i frågan. Nybyggarna skall icke vara skyldiga att »göre Bygdelagen ther någen sone eller gunst före», utan vad de i så måtto upptager och bygger skall de »like som andre Cronones bönder thet vnder rätt skälig skatt niute, bruke och beholle» . . . Brevet blev som bekant så viktigt därför att Karl XI åberopade det i 1683 års skogsordning som grund för kronans äganderätt till de obebyggda skogarna i »Värmland, Gästrikland, Dalarna, Norrland, Finland och flerestädes». De påstods enligt brevet höra överheten och Sveriges krona till, och konungen talar i fortsättningen om »Wåre och Cronones» skogar. I fortsättningen ger han föreskrifter om gränsdragningsförrättningar mellan kronoskogarna och de vmder enskild ägo hörande skogarna, det s.k. norrländska avvittringsverket. En fråga, som sysselsatt forskningen är om Gustaf I menade att ödeskogarna var kronoegendom eller om han endast ville hävda en kronans överhöghet, innebärande rätt att disponera över skogarna såsom objekt för kolonisation. Det materiella innehållet i denna rätt skulle då ha varit möjligheten att ge anvisningar om var och hur denna kolonisation skulle få ske och att uppbära skatt från nyodlingarna. Denna uppfattning har företrätts av Jan Eric Almquist, som åberopat tvisten från 1320-talet mellan kungamakten och invånarna i Hälsingland. Denna avgjordes vid ett möte i Tälje 1328, där det fastslogs att lappmarken mellan Skellefte och Ule älvar, som då icke räknades till hälsingarnas lagsaga, skulle få koloniseras av vem som helst som anmälde sig hos konungens fogde, vilken också skulle utöva domsrätt inom området. Därtill framhåller Almquist att år 1340 bestämdes uttryckligen att nybyggarna jämte andra förmåner skulle få äganderätt till sina intagor. Almquist sammanfattar (Svensk Rättshistoria III, 1964, s. 249): »Konungamakten hade i sista ögonblicket ingripit och skaffat sig dispositionsrätt över förut herrelös egendom. Dock får detta icke fattas på det sättet, att regeringen (min kurs.) därmed tillförsäkrat sig äganderätt till själva jorden. En sådan tanke var alldeles främmande för de medeltida myndigheternas inställning till den norrländska skogspolitiken, som blott gick ut på att skapa nya skattepliktiga hushåll ute i obygderna. Därför erhöllo också nybyggarna i Norrland äganderätt till sina intagor i motsats till allmänningskarlarna i södra och mellersta Sverige, där den samhälleliga äganderätten redan hunnit utbildas. Saken
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=