Kontinuitet och anakronismer 233 redan var gällande rätt saknade man incitament att konfrontera förslaget med de enligt min mening olyckliga följderna av en sådan lösning. Terminologins rättshistoriskt betingade tvetydigheter initierade förslaget och kamouflerade dess konsekvenser. Vad som nu återstår att besvara är om de sakkunnigas misstag upptäcktes i lagstiftningsarbetets slutskede. Anammade man eller tog man avstånd från de sakkunnigas förslag i här aktuella avseenden? De sakkunniga utgick i ImLF från att tillståndsfrågan skulle prövas av vattendomstolen och lagförslaget var således uppbyggt med utgångspunkt från att såväl koncessions- som ersättnings- och förbudsfrågorna skulle prövas vid samma domstol. Med anledning av vad som framkom under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag uppdrog emellertid sedermera Kungl. Maj:t åt statens naturvårdsverk »att skyndsamt utreda de organisatoriska konsekvenserna av att förlägga tillståndsprövningen i såväl immissions- som vattenföroreningsärenden till naturvårdsverket samt förfarandet i sådana ärenden».Naturvårdsverket avlämnade endast ett par månader senare en promemoria som i avsevärd mån avvek från vad de sakkunniga föreslagit i här berörda hänseenden. Den främsta skillnaden var att tillståndsprövningen skulle företagas av naturvårdsverket, en lösning som dock omfattades av endast tre av de fem ledamöterna i verket. På detta stadium av lagstiftningsarbetet fanns det således två förslag: de sakkunnigas och naturvårdsverkets. Ingetdera av dessa fann emellertid nåd inför departementschefen, som i stället bidrog med en tredje lösning av tillståndsfrågan.^®^ Visserligen borde denna avgöras i administrativ ordning — ansågs det — men det fanns ändå, enligt departementschefens uppfattning, visst fog för kritiken mot naturvårdsverkets dubbla ställning som både rådgivande-övervakande och samtidigt beslutande organ. Departementschefen tog därför fasta på de sakkunnigas förslag om fakultativ koncessionsplikt i utbyggd form av innebörd att naturvårdsverket gavs möjlighet att medge dispens från tillståndstvånget samtidigt som ett helt fristående organ — koncessionsnämnden — tillskapades för de fall då naturvårdsverkets dispensprövning ej ansågs tillräcklig. Ändringarna av de sakkunnigas förslag i tillståndsfrågan medförde omfattande omarbetningar i redaktionellt avseende även av de övriga delarna av de sakkunnigas förslag. ML har till följd härav en helt annan utformning än ImLF, vilket således ej alltid beror på att man avsett att göra avvikelser från de sakkunnigas förslag. Att talerättsregeln i ImLF 2: 3 inte återfinns i ML behöver därför ej betyda att man avsett någon ändring på Minoriteten vände sig främst emot att en myndighet — naturvårdsverket — samtidigt skulle företräda miljövårdsintressena och verkställa avvägningen mellan dessa och motstående intressen (se prop. 1969:28 s. 91 ff.). Se för det följande prop. 1969: 28 s. 191 ff. 162 163
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=