Per Henrik Lindblom 232 eller inom doktrinen aktat för rov att tämligen okritiskt begagna sig av begreppet ifråga. Förhållandena vid ML:s tillkomst är väl ägnade att belysa detta förhållande. Trots att man i tidigare immissionsrätt klarat sig väl utan sakägarbegreppet, verkar detta till följd av de sakkunnigas betänkande nu ha kommit till immissionsrätten för att stanna.En del av förklaringen till detta är kanske ML:s starka offentligrättsliga inslag och dess anknytning till vatten- och expropriationsrätten, där sakägarbegreppet har en stark historisk förankring. Då det gäller att bestämma sakägarbegreppets innebörd enligt de sakkunnigas förslag föreligger inte bara den tidigare påpekade olägenheten att förutsättningarna för bifall vid förbuds- och ersättningstalan skiljer sig åt här liksom enligt ML och att man således inte ens har något enhetligt sakägarbegrepp på den civilrättsliga sidan. Härtill kommer att samma term används i samband med den offentligrättsliga tillståndsfrågan, varigenom de oklarheter som vidlåder de förvaltningsrättsliga sakägar- och saklegitimationsbegreppen även kommer den immissionsrättsliga motsvarigheten till del. Mot bakgrund av det ovanstående och i brist på klara definitioner förefaller det lämpligt att så långt möjligt undvika termen sakägare inom ML:s tillämpningsområde. I vilken utsträckning detta är möjligt på den offentligrättsliga sidan saknar jag f.n. möjlighet att bedöma. Men vad gäller mål vid fastighetsdomstol tvingar ML —i motsats till ImLF — ej fram en användning av begreppet och övervägande skäl talar för att återgå till den terminologi som tillämpades före de sakkunnigas betänkande. Sakägarbegreppet torde således med fördel kunna utmönstras ur åtminstone denna del av fastighetsrätten. 160 160a 5. Sakägarbegreppet och talerätten i lagstiftningsarbetets slutskede161 Det är möjligt — ja troligt — att de sakkunniga aldrig trängde in i de processuella konsekvenserna av sitt förslag att endast sakägare skulle få föra talan i immissionsmål. Eftersom man antog att en dylik ordning Se t.ex. debatten i Nordisk Försäkringstidskrift 1973 s. 104 ff. där Ulveson, Bengtsson, Conradi och Hellner använder sakägarbegreppet medan däremot Agell och CuRVALL tycks klara sig bra det förutan, liksom Bengtsson i sitt kompendium Miljörätt (5:e uppl. 1975). Jfr även nedan i not 175 och 168a. Se t.ex. besvärssakkunnigas slutbetänkande SOU 1964:27 s. 21 och 181 ff. samt SOU 1968:24 (departementspromemoria »Förvaltningslag») s. 9 och 85 ff., jfr även jordbruksutskottets betänkande 1972: 59 i anledning av motion om vidgat medinflytande i vissa ärenden enligt miljölagstiftningen s. 2 ff. Se även nedan i not 175. Vad gäller arbetet på jordabalken se ovan vid not 99. 160
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=