230 Per Henrik Lindblom begreppet i 1734 års lag byggde på frågan om subjekten i det omstämda rättsförhållandet^^® Å andra sidan har det gjorts gällande att termen part aldrig begagnats inom processrätten för att beteckna enbart sistnämnda förhållanded^® Eftersom termen sakägare förekommer som synonym till part i ÄRB, skulle denna term i konsekvens härmed inte nödvändigtvis vara knuten till frågan om subjekten i det materiella rättsförhållandet. Kan man då inte få en föreställning om sakägarbegreppet anknöt till processen eller till det bakomliggande materiella rättsförhållandet genom att undersöka i vilken av dessa båda betydelser ordet »sak» använts i äldre processrätt? Nej, ej heller denna metod synes leda till något entydigt svar på frågan. I äldre processrätt, liksom enligt RB, anses ju termen »sak» — och termen »mål»^^^ — ömsom beteckna själva processen, ömsom det omprocessade materiella rättsförhållandet.^^- Och visserligen anses den förra betydelsen ha varit den vanligast förekommande,^^^ men å andra sidan användes ju termen saklegitimation även i utomprocessuella sammanhang. Sakägare skulle alltså ibland ha betecknat part i en rättegång oavsett om han var subjekt i rättsförhållandet, ibland subjekt i ett rättsförhållande, oavsett om han var part i en rättegång. Nu kan det emellertid ifrågasättas om detta synsätt är det enda möjliga. Eftersom termerna »sak» och »mål» vunnit insteg i svensk rätt långt innan distinktionen mellan formell och materiell rätt blivit av den avgörande betydelse som numera är fallet, är det måhända i viss mån fråga om en övertolkning av äldre lagtext och litteratur, då man i varje särskilt fall söker hänföra användningen av ifrågavarande termen till antingen den formella eller den materiella frågan.Termerna »sak» och »mål» bör kanske i stället —åtminstone i vissa sammanhang —ses som uttryck för en totalsyn på förhållandet mellan formell och materiell rätt. Det gäller Se Kallenberg: Svensk Civilprocessrätt I s. 514 f. med not 32. Ekelöf: Processuella grundbegrepp (1956) s. 25, jfr Kallenberg a.a. s. 502 f. I rättspraxis uttrycker man sig stundom oklart i detta hänseende, se t.ex. rådhusrätten i NJA 1944 s. 232 (expropriationsmål). Termerna »sak» och »mål» användes tidigare — liksom fortfarande synonyma begrepp, Ekelöf: Grundbegrepp s. 65. Även termen »målsägande» synes såväl i ÄRB som i äldre processrättslig litteratur ha använts som synonym till sakägare och därmed även part, se ÄRB 15: 16, D. Nehrman: Inledning Til Then Swenska Processum Civilem (1751) s. 141 f., 190 och 390 samt F. Schrevelius: Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilprocess (1853) s. 172 och 199. I RB, liksom i modern processdoktrin, används däremot termen målsägande endast i brottmål. —Beträffande det äldre straffprocessuella målsägandebegreppet se L. Heuman: Målsägande (1973) s. 15 ff. Kallenberg a.a. s. 515 i not 32 och Ekelöf a.a. s. 65 f. med not 8. Kallenberg a.a. a.st. Kallenberg ägnar en fem sidor lång not (a.a. s. 250 ff.) åt vad han betecknar som ÄRB:s »brist på en fast terminologi» i detta hänseende. 149 150 som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=