RS 5

Kontinuitet och anakronismer 229 Man kan naturligtvis inte helt utesluta möjligheten att de sakkunniga använt termerna talerätt, saklegitimation, etc, på samma »omedvetna» sätt som varit fallet i tidigare immissionsrätt. Och några rättsfall, som skulle kunna illustrera, hur de sakkunnigas talerättsregel uppfattats i praktiken, finns givetvis inte och kommer aldrig att finnas: ImLF blev ju aldrig till lag. I litteraturen har förslaget i här aktuella avseenden såvitt jag vet berörts endast av Nyman, som tycks utgå från att sakägarbegreppet i ImLF var uttryck för en talerättsregel på det sätt jag gjort gällande, dvs. att avvisning skulle ske, om talan väckts av någon som ej var sakägare.^^^ Följer detta kanske redan av att man använde sakägarbegreppet? 4.3. Något om sakägarbegreppet och dess processuella betydelse Låt mig alltså dröja något vid det förhållandet att de sakkunniga aktualiserade användningen av sakägarbegreppet}"^^ Utgör redan detta faktum ett belägg för att man avsåg att införa en självständig talerättsprövning i immissionsmål? Är det alltid en nödvändig och tillräcklig förutsättning för talerätt att den som framställer ett yrkande i mål av den beskaffenhet, där sakägarbegreppet kommer till användning, är sakägare? Det är givetvis inte min avsikt att slutgiltigt diskutera förhållandet mellan sakägarbegreppet och talerätten i denna uppsats. Här skall endast konstateras att termen sakägare i sin ursprungliga betydelse inte gärna kan ha varit synonym med vad vi idag menar med saklegitimerad. Sakägarbegreppet har ju funnits i svensk lagtext ända sedan landskapslagarnas tid,^"*® medan den moderna definitionen på saklegitimationen som en processförutsättning tillkom först för drygt ett halvsekel sedan. Redan att se sakägarbegreppet i dess äldre uppenbarelseformer som uttryck för en processförutsättning vore anakronistiskt eftersom läran om processförutsättningarna trängde in i svensk rätt först under slutet av 1800-talet. Däremot ligger det närmare till hands att anta att termen sakägare i äldre rätt använts som synonym till saklegitimerad i detta begrepps äldre betydelse. Båda dessa termer skulle således ha begagnats för att beteckna subjekten i det omstämda rättsförhållandet, varvid man ej haft anledning att ta ställning till om —eller i vilka fall —denna fråga skulle betraktas som formell eller materiell. Att sakägarbegreppet används som beteckning på parterna i ÄRB har också uppfattats som ett tecken på att partsNyman i SvJT 1969 s. 371 jfr med s. 368. 1^5 Detta hade förekommit endast sporadiskt under det tidigare lagstiftningsarbetet, se ovan vid och i not 131. Ä. Holmbäck: Begränsade sakrätter (1925) s. 125. Se härom Processhinder s. 82 ff. Dvs. rättegångsbalken i 1734 års lag. 148

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=