228 Per Henrik Lindblom enskild . . .» och på ytterligare ett ställe att »För att enskild skall kunna uppträda som sakägare och föra talan . . . fordras . . Som jag redan nämnt är det endast i lagtexten som sakägarbegreppets talerättsliga betydelse begränsas till talan om förbud. De ovan återgivna uttalandena i motiven synes nämligen även avse ersättningstalan. Lagstiftningstekniken ger dock utrymme för viss osäkerhet härvidlag och detta gäller även i civilrättsligt hänseende. Samtidigt som man i motiven förklarar att det är »nödvändigt att uppställa olika förutsättningar för sanktionsformen förbud och för sanktionsformen skadestånd»,^'*® ger man sakägarbegreppet en gemensam legaldefinition för de båda sanktionsformerna, vartill kommer att ifrågavarande skillnader endast antydnlngsvis berörs i betänkandet!*'** Av detta förhållande kan man möjligen dra slutsatsen att sakägarbegreppet har en processuell funktion — att bestämma vilka som har tillträde till process i immissionsmål — medan däremot de civilrättsliga förutsättningarna för bifall ej är slutgiltigt reglerade genom begreppet ifråga. Som belägg för att en talerättsprövning i processuell bemärkelse var avsedd att äga rum även i ersättningsmål kan till det föregående fogas vad de sakkunniga anför i anslutning till bestämmelsen i ImLF 3: 4, som avser ersättning för framtida skada. Här konstateras nämligen beträffande innehavare av fordringsinteckningar att de ». . . inte är sakägare och alltså inte . . . har befogenhet att självständigt föra talan».*^2 Även detta uttalande tyder på att det enligt de sakkunnigas förslag var en processförutsättning att den, som skulle väcka talan i immissionsmål vid vattendomstolen,**^ var sakägare och att detta skulle gälla även i ersättningsmål. Inom närliggande rättsområden, t.ex. expropriationsrätten, har man nämligen motsvarande reglering: inteckningshavarna kan visserligen ha rätt till ersättning men de saknar talerätt eftersom de ej är sakägare och får alltså inte uppträda somparter i expropriationsmålet.**^® ImS s. 307, 299 och 40, kursiverat här. Jfr även ovan i not 135 a.st. och nedan vid not 142. — Beträffande det förhållandet att dåvarande vattenrättsdomaren L. Persson, som i egenskap av expert biträdde de sakkunniga, använder liknande uttryckssätt i sin bok Miljöskydd (3 uppl. 1973) se nedan i not 175. ImS s. 274, se även a.a. s. 201 f. och ovan vid not 19. Se ovan vid not 20, jfr även ImS s. 308. ImS s. 328 f., kursiverat här. Uttalandet gäller de vattenrättsliga regler som enligt ImLF 3:4 skulle gälla även i immissionsmål enligt de sakkunnigas förslag. Om ersättningsfrågan ej prövats av domstol skulle dock inteckningshavaren kunna väcka talan om ersättningens storlek, se ImS s. 331 f. Enligt ImLF skulle ju immissionsmål handläggas vid vattendomstolen medan de numera avgörs vid fastighetsdomstol, dit även prövningen av vattenmål av allt att döma snart kommer att förläggas. — För icke sakägare återstod möjligheten att väcka talan vid allmän domstol enligt culparegeln eller andra allmänna skadeståndsregler, jfr ImS s. 287. 143a 130 143 Se 1 kap. 5 § 2 st. expropriationslagen och prop. 1971: 122 s. 187.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=