Kontinuitet och anakronismer 227 svarande talerättsregel inte var avsedd att gälla i ersättningsmål. Motiven ger — som jag strax skall återkomma till — snarare anledning till ett motsatt antagande, dvs. att en tillämpning av talerättsregeln var avsedd även vid ersättningstalan. Talerättsregeln i ImLF 2:3 anknöt som framgår av lagtexten till sakägarbegreppet, vars innebörd anges i de för förbuds- och ersättningstalan gemensamma bestämmelserna i lagförslagets första kapitel, där det stadgas (ImLF 1:2): »Sakägare på grund av immission är ägare till fast egendom, som kan utsättas för olägenhet genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till sådan egendom, i den mån hans rätt beröres. I vad avser enskild rätt skola denna lags bestämmelser gälla endast i den mån ej annat följer av avtal eller annan särskild rättsgrund.» Det är genom detta stadgande de sakkunniga anser sig i viss utsträckning ha tillmötesgått de krav på lagreglering av frågan om saklegitimation som framförts i remissyttrandena över lagberedningens jordabalksförslag; vad gäller den passiva saklegitimationen överlämnas frågan till praxis, skriver de sakkunniga, men beträffande frågan ». . . vem som äger föra kärandetalan i mål om åtgärd mot immitterande användning . . . krävs otvivelaktigt en precisering».^^® Och denna precisering sker således genom den ovan återgivna definitionen i ImLF 1: 2, kompletterad med uttalanden i motiven.*®' På ett annat ställe i betänkandet framgår dock att de sakkunniga räknat med att sakägarkretsen ändå skulle kunna bli svår att bestämma i en del fall. Att de sakkunniga använder termerna saklegitimation och talerätt i den moderna betydelsen, dvs. som en processförutsättning, och att således endast sakägare skulle få väcka talan, framgår enligt min uppfattning både av lagtexten (ImLF 2:3) och på flera ställen i motiven, även om man ej heller här uttryckligen talar om avvisning. De valda uttryckssätten i kombination med lagtexten stöder dock antagandet att man arbetat med den moderna talerättsuppfattningen och tillåter knappast den tolkning vi funnit vara den riktiga vad gäller lagberedningens uttalanden i förarbetena till jordabalken. De sakkunniga skriver t.ex. att det ». . . uppenbarligen inte (bör) komma ifråga att var och en . . . skulle kunna uppträda som sakägare och väcka talan», på ett annat ställe att ». . . sakägare — och därmed taleherättigad — är endast ...» i nästa mening följt av: »Däremot kan talan på immissionsrättslig grund inte föras av annan Se ImS s. 307. Ibidem. 138 A a. s. 351.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=