Per Henrik Lindblom 226 nya miljöskyddslagstiftningen kommer däremot sakägarbegreppet i allmänhet till användning.133 4.2. Bestämmelserna i 2: 3 och 1: 2 ImLF Enligt ImLF skulle talan om förbud eller ersättning föras vid vattendomstolen, varvid föreskrifterna om domstolar och rättegång i vattenmål i stort sett skulle äga tillämpning (ImLF 1:4 och kap. 5).^^^ I lagförslagets andra kapitel som bär rubriken »Omskyddsåtgärder, förbud och tillstånd» återfinns följande stadgande (ImLF 2: 3): »Talan om åläggande för någon att, till skydd mot immission från viss fast egendom, vidtaga anordning eller upphöra med, avstå från eller begränsa egendomens användning eller eljest vidtaga försiktighetsmått får vid vattendomstolen väckas av sakägare. Om rätt för statens naturvårdsverk att väcka talan stadgas i miljötillsynslagen.» Talan enligt ImLF skulle ju föras vid vattendomstolen och lagtexten tillåter knappast någon annan tolkning än att andra än sakägare var utestängda från denna möjlighet. Men syftet med bestämmelsen torde inte bara ha varit att reglera frågan om vilka som skulle äga behörighet att väcka talan i immissionsmål, utan även att i lag fastslå den i praxis sedan länge erkända möjligheten att föra förbudstalan och att anvisa rätt forum härför.Man bör därför ej utan vidare dra den slutsatsen att en mot133 5g vidare nedan i och vid not 159. Se vidare ImS s. 334 ff. — Nämnas kan att även de sakkunniga föreslog koncessionsregler av ungefär samma innebörd som nu gäller enligt ML. Koncession skulle emellertid sökas vid vattendomstolen och tillståndsfrågan skulle därigenom ha fått en liknande karaktär som i vattenmål, medan koncessionsfrågan enligt ML prövas i administrativ ordning (se ovan under 2.1.). Koncessionsmöjligheten resp. plikten antogs, liksom enligt ML, nedbringa frekvensen av förbudstalan, dock ej i sådan grad att sådan talan skulle försvinna i framtiden, jfr prop. 1969:28 s. 205. — Genom den koppling som föreslogs mellan vattenlagen och immissionslagstiftningen skulle en rad särbestämmelser i VL, som t.ex. VL 11:35 mom. 3 st. 1 (jfr ImS s. 342), 11: 54 (jfr ImS s. 336 f.), de särskilda forumreglerna i VL och frågan om ersättningsfrågans indispositiva natur i vissa fall, ha blivit aktuella även i immissionsmål. Eftersom ImLF aldrig genomfördes bortser jag dock från de särskilda talerättsliga problem som skulle ha aktualiserats på denna väg. Jfr ImS s. 315. Den talerättsliga innebörden kommer fram också å s. 310, där de sakkunniga diskuterar i anslutning till kapitelrubriken samt å s. 299, där man uttryckligen betecknar ImLF 2:3 som en bestämmelse om talerätt. Jfr även a.a. s. 210. I sammanhanget kan nämnas att man med bestämmelsen i ImLF 2: 3 även avsåg att ange vilka som skulle äga rätt att föra talan om åläggande för immittenten att söka koncession (en taleform som ej existerar enligt ML), se ImS s. 315, jfr prop. 1969:28 s. 285. Vad gäller talan om skärpning av villkoren i tillståndsbeslut enligt ImLF 2: 8 se ImS s. 321. — Beträffande vattenföroreningar, som ju i motsats till vad som är fallet enligt ML, ej omfattades av ImLF, fanns däremot möjligheten till förbudstalan fastslagen i VL 11:17 p. 47, som upphörde att gälla i och med att ML trädde i kraft. 135
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=