Kontinuitet och anakronismer 225 förändring är inte entydiga ur processuell synpunktd-® Frågan om en särskild talerättsregel gäller enligt ML kan därför ej besvaras utan vidare. De sakkunnigas förslag har emellertid enligt min uppfattning —trots att det aldrig genomfördes — ett principiellt intresse som motiverar en närmare presentation. Det synes nämligen ej ha varit processuella hänsyn som föranledde departementschefen att frångå de sakkunnigas förslag.Följaktligen föreligger det vissa risker för att den rättstekniska lösning de sakkunniga förordade kan komma att tas upp på nytt. Ett rättshistoriskt studiumi denna del är alltså visserligen inte av omedelbart intresse de lege lata men väl de lege ferenda. Talerättsregeln i de sakkunnigas förslag anknöt till sakägarhegreppet och detta begrepp preciserades genom en särskild lagbestämmelse som jag skall återge nedan. De sakkunnigas förslag innefattade i dessa delar en nyhet i tre avseenden. För det första hade, som jag visat i föregående avsnitt, någon särskild talerättsregel sannolikt inte tillämpats i tidigare immissionsrätt. För det andra hade sakägarhegreppet dittills använts endast sporadiskt inom den civilrättsliga grannelagsrätten.^^^ Och för det tredje är det, såvitt jag vet, första gången man försökt precisera sakägarbegreppet genom en lagbestämmelse.^^- I lagstiftningsarbetets slutskede vidtogs emellertid —som framgår nedan under —väsentliga förändringar även med avseende på sakägarbegreppet, som fick ett betydligt vidare innehåll än tidigare. Men lagregleringen utgick och själva termen sakägare förekommer överhuvudtaget inte i ML. I den immissionsrättsliga litteratur som publicerats i anslutning till den Se prop. 1969:28 s. 189 f., 358 f. (lagrådet) och 396 (depC). 130 Se vidare nedan under 5. Så i SOU 1947:38 s. 130 och i NJA 1891 s. 129. I dikningskommitténs lagförslag (se ovan not 67) förekommer däremot termen sakägare på flera ställen, se t.ex. §§ 29, 31—32, 34, 56 och 71, jfr även depC i direktiven till de sakkunniga, t.ex. i det i ImS s. 32 återgivna yttrandet. De sakkunniga undviker att begagna termen granne, emedan de ansåg denna term alltför civilrättsligt belastad i en lagstiftning av den blandade karaktär de föreslog; termen omgivningen avses komma till användning i stället, se ImS s. 298. Det faktiska resultatet synes dock ha blivit att sakägarhegreppet fått ersätta grannebegreppet och detta utan att något motiv för att införa denna term anförs. Även kombinationen »grannen-sakägaren» kommer till användning, se t.ex. ImS s. 191 och 281. Att sakägarhegreppet lanserades inom immissionsrätten torde ha varit en följd av att de sakkunniga avsåg att ge lagstiftningen samma karaktär som vatten- och expropriatlonslagstiftningen, där detta begrepp kommer till flitig användning. I departementet verkar det finnas ett starkt motstånd mot en legaldefinition av sakägarhegreppet, se prop. 1969:28 s. 190 samt, betr. expropriationsrätten, prop. 1972: 109 s. 186 f. (jfr nedan vid not 157). Liksom depC:s negativa inställning härvidlag ej avskräckte expropriationsutredningen från att föreslå en legaldefinition (se SOU 1969: 50 s. 66) har den ej heller hindrat att ett motsvarande förslag framställts av ledningsrättsutredningen (se SOU 1972: 57 s. 57 ff. och lagförslagets 5 § 1 st.). Även denna gång stötte man emellertid på patrull i departementet (se Nytt Juridiskt Arkiv II 1974 s. 213 f.). 132 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=