Per Henrik Lindblom 224 Att det sist diskuterade rättsfallet rubricerades som ett immissionsmål i registret till NJA ger slutligen anledning att påpeka att gränsen är flytande mellan tillämpningsområdet för strikt ansvar till följd av miljöfarlig verksamhet och till följd av (annan) farlig verksamhet, så t.ex. vid sprängningsarbetend^^ En skiljaktig tillämpning i talerättshänseende skulle ha kunnat medföra komplikationer i handläggningsavseende. Antag t.ex. att någon yrkat ersättning enligt såväl grannelagsrättsliga som allmänna grunder för strikt ersättningsansvar; allmän domstol var ju tidigare behörig även i immissionsmål.^^® Sker en talerättsprövning beträffande den förra grunden (eller delar därav) skulle följden bli att domstolen måste handlägga och avgöra de olika grunderna enligt skilda regelkomplex, trots det starka sambandet dem emellan. Såvitt jag vet har emellertid olägenheter av detta slag aldrig uppkommit i praxis,^^® som närmast stöder antagandet att de sakkunniga misstog sig beträffande förekomsten av en talerättsregel i immissionsmål. 4. Talerättsregeln i de immissionssakkunnigas lagförslag 4.1. Från ImLF till ML Det lagförslag (ImLF) de sakkunniga lade fram i sitt betänkande kom aldrig att genomföras i sitt ursprungliga skick. ML bygger visserligen på det utredningsarbete, som ligger till grund för betänkandet, och anknyter till flera av dess grundlinjer. Men då lagstiftningsfrågan sänds på remiss till lagrådet, sker det efter en förhållandevis omfattande omarbetning i departementet och innan propositionen framlades hade ytterligare förändringar vidtagits på inrådan av lagrådet.^^^ Nyssnämnda omarbetningar är även av betydelse för frågan om talerätten i immissionsmål. De sakkunniga hade, som jag strax skall återkomma till, i viss utsträckning utformat positiva lagbestämmelser om talerätt i sitt förslag och även fråga uppmärksamhet i motiven. I ML återfinns däremot inte någon bestämmelse omtalerätt, och de uttalanden som görs i anslutning till denna redan framgått — ägnat denna 128 som Se härom t.ex. Westerlind s. 197 f. och 212 och J. Hellner: Skadeståndsrätt (1972) s. 129 f. samt debatten i Nordisk Försäkringstidskrift 1973 s. 111 f., 119 f., 122 och 130. Betr. forumfrågan idag, se nedan Westerlind s. 197 i not 32. Rättsfallet NJA 1966 s. 436 kan möjligen utgöra ett belägg för att så ej varit 125 126 fallet. Jfr Westerlind (s. 193) som dock anser att ML »i det väsentliga» bygger på betänkandet. Se vidare nedan under 4.2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=