RS 5

Rättshistoria —rättsvetenskap och historievetenskap 7 som ex professo fått anledning lära sig fastighetsrättshistoria och att detta åtminstone kan garantera att erforderlig expertis finns att tillgå när svåra lagstiftningsproblem skall lösas eller invecklade tvister om stora värden skall avgöras. Ty när skall förvaltningstjänstemannen, t.ex. i kammarkollegium eller lantmäteristyrelsen, för att inte tala om domaren eller advokaten i sin hårda och av konkurrens fyllda karriär, utbilda sig till historiker? Må vara att han genom koncentration i sitt yrke på fastighetsrätt och därmed förbundna fastighetsrättshistoriska spörsmål kan förskaffa sig en specialkompetens i just fastighetsrättens historia. Men det är en kompetens på smal bas. För att tolka äldre tiders rättskällor räcker det inte med att behärska texter och terminologi. När problemen blir verkligt svåra krävs därtill en både bred och djup kännedom om den för problemet aktuella tidsmiljöns ideologiska, politiska, sociala och ekonomiska förhållanden. Framför allt gäller det att ha en förtrogenhet med — man kan nästan säga känsla för — hur starkt rättsliga tankegångar och begreppsbildning präglades av de extensiva former i vilka jordbruk, bergsbruk och skogshushållning bedrevs i äldre tid. Sådana insikter tillägnar man sig inte annat än genom åratals eller rättare sagt årtiondens studier. När får administratörer, domare eller advokater tid till sådant. Därtill kommer kraven på källkritisk skolning. Så länge man arbetar med kvarlevor av typen lagar och prejudikat är inte svårigheterna så stora, nämligen då det bara gäller att klarlägga vilka regler som i lag fastställts till efterlevnad och hur de tillämpats. Värre blir det när historikerns eviga fråga om orsakssammanhangen tränger sig på för att en tolkning av äldre rätt skall bli någorlunda säker. Då måste man behärska rättsgenetisk metod (se t.ex. mitt arbete Äganderätt och handelsintresse, 1960, s. 133 ff.) och inomhistorieforskningen vedertagna källkritiska metoder. Visserligen är de inte så svårtillgängliga, som det ibland kan synas på grund av det myckna oväsen de omges av i den historiska metoddebatten. Men källkritisk förmåga kräver ändå träning på historiskt primärmaterial, helst på jungfruligt sådant. Och med kravet på förmåga till källkritik förmäler sig nödvändigheten av historiska kunskaper —kanske särskilt av idéhistorisk karaktär. Eljest förstår man inte vad källorna säger. Låt mig ge ett exempel. Varje jurist förutsättes känna till Gustaf I:s brev den 20 april 1542 till »menige man i Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad». I varje fall får han i ämnet rättshistoria kännedomom dess stora betydelse för den fastighetsrättsliga utvecklingen. I brevet klagar konungen över att folket trängs i de bebyggda trakterna, vilket ger dålig bärgning, trots att det mångenstädes på skogarna finns goda lägligheter att röja skogen och »göra goda hemman». Men de fattiga förmenas detta av byalagen, som förmenar sig vara ägande uti skogarna, de där »wele egne vnder sig till Fyre eller Fem miler . . . ther the dog huarcken rett eller skäll til

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=