Kontinuitet och anakronismer 223 sprängaren utan —även om detta ej sägs direkt —huvudentreprenören^^" Att »fel» person var svarande ledde alltså till ogillande och ej till avvisning. Angående detta rättsfall må först påpekas att strikt skadeståndsansvar ej a priori synes vara sammankopplat med en talerättsspärr och detta torde även gälla aktivlegitimationen.Antag t.ex. att en flygpassagerare väcker ersättningstalan enligt 1922 års lag om ansvarighet för skada i följd av luftfart. Enligt 1 § i nämnda lag är emellertid de som befordrats med »luftfartyget» uttryckligen undantagna från rätt till ersättning. Såvitt jag kan bedöma innebär detta ej att talan i nyssnämnda fall skall avvisas. Något behov av en avvisningsregel kan ju ej heller föreligga i detta fall, eftersom bestämmelsen ifråga så klart utesluter en viss grupp att medlemmarna i denna torde betrakta en process som utsiktslös.^-® Men ej heller då avgränsningen är mera komplicerad torde en talerättsregel kunna medföra några processekonomiska vinster; tvärtom kan officialprövningen få en motsatt effekt just i de fall, då intressentkretsen är diffus till sin utsträckning och talerättsprövningen ej kan isoleras till något eller några lättbedömbara rättsfakta.^-^ Åtminstone efter 1971 års ändringar i RB 17: 5 torde det dessutom i allmänhet gå att uppnå ett lika snabbt — eller snabbare — slut på processen med hjälp av de regler som gäller för materiella frågor. Då det erbjuder sådana svårigheter att bestämma subjekten i det materiella rättsförhållandet som inom immissionsrätten —och så var ju fallet även före ML —framstår dock en talerättsprövning av här diskuterad typ ej lockande ens utifrån de skillnader som gällde före 1971 års ändringar i RB. Till detta kan läggas att den omfattande officialprövning, som skulle bli följden av en processuell klassificering, rimmar illa med ersättningsfrågans dispositiva natur. En talerättsregel skulle möjligen kunna motiveras i enkla fall utifrån en allmän princip om att onödiga processer skall förhindras genom antagande av rättegångshinder, en princip som dock ej torde gälla i svensk rätt.^^^ Och att enbart avvisa i enkla fall kan knappast komma ifråga, vartill kommer att en talerättsprövning, som nyss antytts, ej heller kan ges någon rationell motivation i dylika situationer; processen kan ej förhindras utan endast (möjligen) förkortas. Även prövning av processhinder är ju process. Jfr NJA 1966 s. 248. Att en på culparegeln grundad skadeståndstalan ej är förenad med någon särskild talerättsprövning så länge talan förs vid allmän domstol tar jag för givet. Här åsyftas naturligtvis ett yrkande om ersättning för egen del. Betr. den situationen att käranden yrkar utdömande av ersättning till tredje man, se Processhinder s. 196 ff. 119 Att välja avvisning synes ej heller motiverat av rättskraftsskäl, jfr ovan efter not 6. Dom i immissionsmål torde nämligen bara gälla mellan parterna, Westerlund s. 72. Se ovan vid not 51. Se Processhinder s. 96 f. och 106. Sc 3..^. s. 224 f. 120 122
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=