Per Henrik Lindblom 222 saknar rättslig anknytning till fast egendom av immissionsrättsligt relevant slag. Samtliga här nämnda rättsfall är —i den mån man överhuvudtaget vill tillerkänna dem talerättsligt intresse — att hänföra till frågan om den aktiva saklegitimationen, dvs. de förutsättningar sommåste vara uppfyllda beträffande kärandens anknytning till den påstådda immissionen. Det finns emellertid anledning att något beröra också ett par rättsfall angående den passiva saklegitimationen, m.a.o. frågan om svarandens anknytning till tvisteföremålet. I litteratur och förarbeten på immissionsrättens område behandlas nämligen båda sidor av subjektställningen i anslutning till varandra utan att man antyder någon skillnad i processuellt avseende.^^'* Ett antal domar, där talan ogillats på grund av brister i subjektställningen på den förpliktades sida, skulle således utgöra ett visst stöd för påståendet att någon särskild talerättsprövning aldrig företagits i immissionsmål. Och även om man ej är beredd att dra så vittgående slutsatser är det — bl.a. mot bakgrund av de ovan diskuterade uttalandena i doktrin och förarbeten —av intresse hur domstolarna ställt sig när käranden s.a.s. riktat sin talan mot fel person. Emellertid är praxis från tiden före ML än magrare vad gäller frågan om svarandens talerätt.^^® Här finns bara att anmärka att underrätten i NJA 1903 s. 363 ogillade en talan med yrkande om ändringsåtgärder beträffande en bullrande maskin på den grund att svaranden visserligen ägde fastigheten där maskinen var inrymd, men sålt den rörelse där maskinen kom till användning och således ». . . icke vidare ägde förfoga över maskinen». I överinstanserna bifölls däremot kärandens talan. Ytterligare ett fall, där bristen avsåg svaranden, förelåg till bedömande i NJA 1955 s. 264, som i registret till NJA visserligen betecknas som ett immissionsmål, men troligen inte bör räknas till denna kategori.Målet kan emellertid ändå tas till utgångspunkt för några reflektioner kring talerätten i immissionsmål. Talan fördes mot en bergsprängare, som enligt avtal med en byggnadsentreprenör ombesörjt sprängningsarbeten på en byggtomt. Ersättning yrkades för skador till följd av ett misslyckat sprängskott, som resulterat i skador genom kringflygande sprängsten. Talan grundades på ett påstående om strikt ansvar för bergsprängaren. — HD (3—2) ogillade yrkandet om ersättning. Av domen framgår att strikt ansvar visserligen ansågs föreligga vid sprängningsarbeten av viss omfattning, men att sådant skadeståndsansvar i förevarande fall ej åvilade bergBeträffande aktiv contra passiv saklegitimation se Processhinder s. 174. Se t.ex. ImS s. 307. Vad gäller mål enligt ML se däremot nedan i not 180. Att döma av HD:s dom fördes talan ej på grannelagsrättsliga grunder. 113
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=