Kontinuitet och anakronismer 221 korthet nämna vilka grunder för ogillande som förekommit i praxis utan att försöka ange deras mer eller mindre »subjektiva» karaktär. I ersättningsmål har brister i väsentlighetsrekvisitet lagts till grund för ogillande dom av HD i NJA 1929 s. 178 och 1931 s. 475 samt av underrätten i NJA 1900 s. 189 och 1939 s. 634. I det förstnämnda rättsfallet åberopades flera grunder för ogillande, och detta rättsfall jämte NJA 1915 s. 528 ger även vid handen att frånvaron av culpa leder till ogillande i de fall då strikt ansvar ej föreligger. Att kärandens passivitet ej lett till avvisning i tidig praxis kan möjligen anses framgå av NJA 1900 A 195, ehuru även detta mål är oklart och innehåller flera grunder för ogillande.^®® Med samma reservationer kan NJA 1929 s. 258 och 1938 A 289 anföras till stöd för att frågan om prioritet uppfattats som ett materiellt spörsmål. Och av ett par mål från 1800-talet kan möjligen anses framgå att bristande orsakssamband lett till ogillande liksom frågan om skadans art handlagts på samma sätt. Antalet ogillande domar, framför allt från senare tid, är som synes begränsat och av domskälen framgår ej alltid i vilket eller vilka avseenden det brustit i kärandens talan.Beträffande förbudsmål är praxis magrare. Här finns blott att redovisa att brister i väsentlighetsrekvisitet lett till ogillande dom i NJA 1891 s. 129 och 1939 s. 634. I samtliga de immissionsmål jag kommit i kontakt med, har den som yrkat ersättning eller förbud haft rättslig anknytning till fast egendom av något slag. Huruvida avvisning eller ogillande skulle ha blivit följden om någon, som saknat sådan anknytning, väckt talan går sålunda ej att avgöra med säkerhet. Rättsfallen ger däremot visst stöd för antagandet att bristen på rättslig anknytning till fast egendom som träffats av olägenhet i immissionsrättslig mening ej föranlett avvisning på grund av bristande talerätt. En ogillande dom innebär ju i allmänhet — på grund av subjektställningens samband med övriga förutsättningar för bifall — att käranden Beträffande frågan om detta rättsfall var ett immissionsmål, se Ljungman s. 237 med not 8. I fråga om passivitet, se ovan vid not 85 och i not 87 samt ImS s. 217 f. I rättsfallet NJA 1930 A 334 synes HD ha tillmätt kärandens passivitet betydelse som bevisfaktum beträffande störningens intensitet. Även i NJA 1963 s. 162 var passivitetsfrågan uppe, varvid domstolarna inte verkar ha fäst något avseende vid immittentens påstående att ersättning endast kunde utgå för tid efter det anmärkning framställts. Se även ImS s. 284 f. NJA 1874 s. 131, jfr dock Ljungman s. 167. Se även NJA 1874 A 37 och 38, samt betr. grävningsskador NJA 1919 s. 183 och A 101 och 102. NJA 1878 s. 78. Så länge allmän domstol var behörig att ta upp immissionsmål till prövning uppstod ej frågan om i vilken utsträckning brister av detta slag skulle uppfattas som spörsmål rörande domstolens sakliga behörighet. Jfr t.ex. NJA 1968 s. 488 (expropriationsmål). “2 Jfr ImS s. 53. 107 108
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=